Bloggdöden

Min blogg är inte död, om det nu är någon som har trott det, den har bara legat i respirator ett tag. Nu ger den ifrån sig ett livstecken, en blinkning eller kanske ett finger som rör sig. Kanske går detta livstecken obemärkt förbi, men det är likväl ett tecken på att det fortfarande finns liv. Eller så är det en sista dödsryckning, vem vet.

Tröttheten är inte lika massiv och påtaglig nu som den var för en månad sedan. Jag kanske inte sprudlar av energi, direkt, och visst har jag mina dagar då den trötta hinnan är en realitet i mina ögon och då jag känner mig som Putin ser ut, och helst vill rulla in mig i en filt och inte komma fram förrän det är vår. Men den senaste tiden har inte dessa dagar återkommit så ofta och jag känner mig faktiskt ganska nöjd och tillfreds med tillvaron. Att jag har massor som borde göras och som jag betar av i alldeles för sakta mak är något jag mest går runt och förtränger. Försökte vara effektiv förra veckan. Det slutade med att jag la en väska med tre kursböcker i bredvid en dator på Stockholms universitet och åkte hem utan att ta med den. Pucko till klantarsle! Var arg på mig själv resten av veckan.

Idag hasar jag runt i ekorrliknande tofflor, vis av erfarenheten att spiskummin luktar svett. Lagade linssoppa igår och kryddade den med spiskummin. Nu luktar hela lägenheten inklusive jag själv och mina kläder svett. Fan, alla kommer tro att jag inte sköter min personliga hygien. Att jag struntar i att duscha och att jag är en sån som tar upp kläderna ur tvättkorgen om jag inte har någonting rent i garderoben. Hur ska jag få folk som inte känner mig att inte tro att jag är ett äckel? Skylta med mina apoteketpåsar? Eller ska jag helt enkelt strunta i om de gör det? Kanske ska stå för att jag luktar som ett svettmonster. Vara glad för att jag i alla fall kan laga mat som smakar gott.

Kan man älska någon som i flera års tid attackerade mig och bet mig i benen när jag skulle lägga mig? Som demonstrativt rev ner saker från hyllorna om nätterna och som rev sönder morgontidningen bara för att få uppmärksamhet? Som har kissat i mitt knä? Som kräktes var och varannan dag? Som hängde över bordet varje morgon för att ta chansen och slicka på smörkniven? Ja, jag kunde det. Och nu saknar jag honom också. Älskade lilla gammelgubb-Rambo lever inte längre. Stackars kissen blev sjuk och kunde inte leva vidare. Ledsamt, men kanske inte helt oväntat eftersom han var över 18 år gammal. Han var en åttiotalist.

Ikväll ska jag jobba. Ska ta itu med svett-linssoppekastrullen först. Och ta ett bad. Och läsa lite i min bok. Och vika lite tvätt. Krav, krav, krav.