Femme Fatigue 3.0

Nu har tröttheten tagit sig in i min kropp igen. Och med den, även vresigheten. Och ältandet. Och klumpen i magen. Och jag tänker tankar jag vet att jag inte borde tänka, för det finns ingen grund i dem, men jag tänker dem ändå. Och jag skäms över att sådana lågheter finns i mig, och över det faktum att jag skäms över att ha helt normala mänskliga reaktioner och känslor. Hänger ni med? Måste bli av med det übermenschideal jag har satt upp för mig själv att leva efter. Måste kunna möta Putin i spegeln och säga "det är ok att vara vanlig, Annie. Du är ingen speciell, men det gör inget, för du har människor som tycker om dig ändå". Antar att det alltid kommer att finnas människor som är snyggare, smartare, roligare och mer spännande, hur jag än vrider och vänder på min personlighet.

Nästa vecka ska jag klippa mig för första gången sedan i maj. Det är dags nu. Gustaf Vasa skulle vända sig i sin grav. Nästa vecka är jag färdig med lärarhögskolan för gott (förhoppningsvis). Nästa vecka får jag min lön och behöver inte längre låna pengar för att kunna betala min hyra. Snart ska jag flytta. Samboskapet hägrar. Mitt liv 2.0, liksom.

Nu ska jag jobba, i mitt anletes svett, som jag redan sunkat runt i hela dagen. Kommer inte att hinna duscha nu eftersom jag fastnade här. Det är ett pris man får betala.