Från skriva till skrika

Allt jag har försökt att skriva den senaste tiden har kommit ut som osammanhängande och platta meningar, och det här verkar inte bli något undantag. Bloggen är därför nästan död och i min dagbok står det ungefär samma saker som det har stått de senaste tre månaderna. När jag vaknade i morse och lät som en tonårspojke kom jag att tänka på att jag gått från att ha varit skriftspråklig till att bli mer muntlig. Använder min röst mer än jag skriver nu. Mina två första veckor på jobbet har präglats av tjat och diskussioner, och skrikande när tjatet och diskussionerna inte har givit önskat resultat. Visste inte att jag hade den i mig. Rösten, alltså, och ni som känner mig väl kan ju försöka räkna ut hur många gånger ni har sett mig skrika.

Idag har jag hittills ätit långfrukost och tagit en promenad i vad som känns som höstrusket tillsammans med min man, som nu är på fikadejt med sitt ex. Och jag sitter här vid skrivbordet som luktar teakolja och försöker att trycka undan alla låga tankar som jag vet att jag inte får eller vill tänka, men som lik förbannat ändå finns där, och som skapar en klump i magen och som får mig att bli arg på mig själv för att jag är så dum och bara framstår som sur och missunnsam.

Annars är allt bra.