But why?

Saker jag gått och tänkt på den senaste tiden: Varför finns det folk som skrattar på bio åt filmer/scener som är långt ifrån komiska, när resten av biogästerna krampaktigt försöker att hålla tårarna tillbaka? Varför har man på sig ett diadem med fluffiga "musse pigg-öron" en vanlig dag i skolan om man är universitetsstuderande? Varför har man på sig ett sådant diadem överhuvudtaget om man är äldre än åtta år? Varför går man ut barbent i shorts och vinterjacka och halsduk på årets hittills kallaste dag? Varför är alla eniga om att mörk choklad, latte, chili och kokosmjölk är så gott? Varför vill alla Stockholmare bo i Berlin? Varför tänker jag "Jag orkar inte leva" minst tre gånger om dagen fastän jag absolut inte vill dö? Varför känner jag alltid att jag inte är tillräckligt smart/snygg/rolig/intressant? Varför måste jag känna mig smartast/snyggast/roligast/mest intressant? Varför? Varför är mitt badrum alltid dammigt, trots att jag städar ofta och noga? Varför är kvinnor så rädda att kalla sig feminister? Varför måste man kalla sig feminist? Varför måste man definiera sig själv genom ord och inte genom sina handlingar? Varför har jag ont i ena skuldran? Varför är mitt hem kallt om dagarna och bastuvarmt om nätterna? Varför spelas eurodisco på indieklubbar? Varför sitter jag här och bloggar? Jag bara undrar.

Mogonstund har guld i mun

I onsdags tog jag sovmorgon och låg och dåsade framför nyhetsmorgon länge. Hörde några sporadiska nyheter här och där, men förstod väl egentligen inte så mycket av någonting. Njöt mest av lyxen av att kunna ligga kvar i sängen i mitt nystädade och mysiga rum, som jag slet så med dagen innan i mitt antiintellektuella städrus. Vaknade dock till ordentligt när Stockholmsnyheterna visade en intervju med en lärare och två elever från en högstadieskola som hade varit i Georgia i USA för att lära amerikanerna att fira Lucia. Intervjuaren ställde då frågan om de hade haft stjärngossar med i Luciatåget. "Ja!", svarade läraren då glatt. "You did what?!", tänkte jag då? Kalla mig gärna politiskt korrekt, men i mina öron klingar vita särkar, strutar på huvudet och eld i kombination med den amerikanska södern inte så bra. Läraren förtydligade sedan att stjärngossarna inte hade haft strutar på huvudet, men att amerikanerna hade varit "lite fundersamma kring särkarna". Nähä?! Var de det?!

Igår dåsade jag också framför nyhetsmorgon, och än en gång vaknade jag till när Stockholmsnyheterna började. Nu var det två kommunalpolitiker i studion. En äldre moderatkvinna och en ung sverigedemokrat. Tydligen hade Sverigedemoktaterna fällt budgetförslaget i den här kommunen, där de hade en vågmästarroll, trots att de tidigare ställt sig bakom den. Nu hade kommunen en vänsterbudget, trots blått styre. Eller nåt sånt. Jag lyssnade kanske inte så noga. Jag höll ju på att vakna till. Moderatkvinnan argumenterade för sina åsiker och talade om att folks tilltro till politiker nu fått sig en törn, och så vidare. Sverigedemokraten å sin sida hade inte så mycket att säga förutom "Öh...". Programledaren frågade då hur länge han hade varit politiker. Svaret var fyra månader. Fyra månader! Och han såg så bortkommen ut. Ungefär som någon av killarna i min högstadieskola som var emot EU för att de var rädda att Afrika snart skulle gå med, men som nu har kammat sig och satt på en kavaj för första gången i ett försök att verka seriös. Undrar hur det kändes att vara moderatkvinnan just då. Allt hon arbetat för i många år spolierat av en spoling som inte verkar ha en aning om någonting. Och sedan måste stå i tv bredvid denna person och debattera, fastän det inte blir någon debatt för den andre vet inte vad han ska säga. Till sist utmynnade det i en debatt med en socialdemokrat, som var med via telefon, istället. Då stängde jag av. Ingenting jag inte hört förut.

Kulturella aktiviteter den här veckan: Deka dans och Babel, samt kändisspottning av Horace Engdahl.

Ikväll: middag med några vänner. Imorrn: jobb, jobb, jobb. Just nu: "jag-borde-skriva-d-uppsats-men-hänger-på-nätet-istället-tankar". Jag har en ängel och en djävul på vardera axeln. And by the way, jag har ont i vänstra skuldran.

Antiintellektualism gör gott för själen ibland

Idag har jag lagt alla intellektuella ambitioner åt sidan för att ägna mig åt lite hederligt hushållsarbete så att jag sen ikväll kan få avnjuta en tvkväll i ett rent hem. Svårt att minnas när det hände senast, faktiskt.

Sufjans julbox får bli min städmusik.

Curiosity killed the cat

Ack och ve! Min arma dåre! Var är mitt förnuft när jag behöver det? Borde jag inte ha vetat bättre, frågar jag mig själv? Att inte klicka på "Spela" när orden Linda Rosing, het och video står i samma mening på Aftonbladets webtv? Men jag var ju tvungen. Och nu får jag sota för det. Jag har bilder på min näthinna jag inte vill ha, och jag hör toner i mitt huvud jag inte vill höra. Och det gör ont, så ont.

Liten-mindre-minst

Gick nyss igenom mina gamla sms och hittade det sista "Hur mås, lillan?". Inte utan att jag blev lite sentimental för mig själv där jag satt på bussen på väg hem från jobbet. Hade nästan glömt bort hur det var att vara någons "lilla". Nu är jag bara liten.

Svarta tankar

I går kväll var jag uppgiven. Tänkte svarta tankar och ville äta toblerone.

Fröken sur och ful

Borde skaffa mig ett liv och en snygg outfit istället för att sitta här och surblogga om ingenting.

Fröken duktig

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt "fröken-duktig-syndrom". När min handledare hörde av sig för första gången på nästan ett halvår och frågade hur det går med mitt uppsatsskrivande, svarade jag inte "Det går åt helvete. Jag har inte skrivit ett ord sedan i september och jag vet helt enkelt inte vad jag håller på med. Hjälp mig!", som jag borde ha svarat, utan "Jodå, det går sådär. Har skrivit 18 sidor, ungefär". Fick då följdfrågan om jag kommer att kunna lägga fram den den 17 januari. "Hmmm..tja...jag kan ju göra ett försök", hörde jag då mig själv säga, och ångrade mig i samma sekund. Göra ett försök?! Jag gjorde min handledare glad och framstod som en duktig och ambitiös student, som jag ju vill att alla ska tro att jag är, men frågan är om jag gjorde mig själv glad. Julefrid, my ass, kanske man också skulle kunna kalla det. Så, nu sitter jag här och stirrar på mina 18 sidor (som egenligen bara är 14) och funderar på vad nästa mening ska bli.

På en föreläsning jag var på i höstas, som handlade om Bourdieu, kände jag mig ganska träffad när föreläsaren beskrev en viss typ av tjejer som aldrig blir färdiga med sina uppsatser. Jag passade in på flera av de kriterier för en "-jag-blir-aldrig-färdig-med-min-uppsats-tjej" han målade upp. Förutom då det faktum att mina föräldrar är så långt i från akademiska kulturnissar man kan komma. Det var ett viktigt kriterium. Kanske jag har en chans att bli färdig med min uppsats, ändå.

Gratis är gott

Det är allt jag har att säga om helgens aktiviteter.