Mogonstund har guld i mun

I onsdags tog jag sovmorgon och låg och dåsade framför nyhetsmorgon länge. Hörde några sporadiska nyheter här och där, men förstod väl egentligen inte så mycket av någonting. Njöt mest av lyxen av att kunna ligga kvar i sängen i mitt nystädade och mysiga rum, som jag slet så med dagen innan i mitt antiintellektuella städrus. Vaknade dock till ordentligt när Stockholmsnyheterna visade en intervju med en lärare och två elever från en högstadieskola som hade varit i Georgia i USA för att lära amerikanerna att fira Lucia. Intervjuaren ställde då frågan om de hade haft stjärngossar med i Luciatåget. "Ja!", svarade läraren då glatt. "You did what?!", tänkte jag då? Kalla mig gärna politiskt korrekt, men i mina öron klingar vita särkar, strutar på huvudet och eld i kombination med den amerikanska södern inte så bra. Läraren förtydligade sedan att stjärngossarna inte hade haft strutar på huvudet, men att amerikanerna hade varit "lite fundersamma kring särkarna". Nähä?! Var de det?!

Igår dåsade jag också framför nyhetsmorgon, och än en gång vaknade jag till när Stockholmsnyheterna började. Nu var det två kommunalpolitiker i studion. En äldre moderatkvinna och en ung sverigedemokrat. Tydligen hade Sverigedemoktaterna fällt budgetförslaget i den här kommunen, där de hade en vågmästarroll, trots att de tidigare ställt sig bakom den. Nu hade kommunen en vänsterbudget, trots blått styre. Eller nåt sånt. Jag lyssnade kanske inte så noga. Jag höll ju på att vakna till. Moderatkvinnan argumenterade för sina åsiker och talade om att folks tilltro till politiker nu fått sig en törn, och så vidare. Sverigedemokraten å sin sida hade inte så mycket att säga förutom "Öh...". Programledaren frågade då hur länge han hade varit politiker. Svaret var fyra månader. Fyra månader! Och han såg så bortkommen ut. Ungefär som någon av killarna i min högstadieskola som var emot EU för att de var rädda att Afrika snart skulle gå med, men som nu har kammat sig och satt på en kavaj för första gången i ett försök att verka seriös. Undrar hur det kändes att vara moderatkvinnan just då. Allt hon arbetat för i många år spolierat av en spoling som inte verkar ha en aning om någonting. Och sedan måste stå i tv bredvid denna person och debattera, fastän det inte blir någon debatt för den andre vet inte vad han ska säga. Till sist utmynnade det i en debatt med en socialdemokrat, som var med via telefon, istället. Då stängde jag av. Ingenting jag inte hört förut.

Kulturella aktiviteter den här veckan: Deka dans och Babel, samt kändisspottning av Horace Engdahl.

Ikväll: middag med några vänner. Imorrn: jobb, jobb, jobb. Just nu: "jag-borde-skriva-d-uppsats-men-hänger-på-nätet-istället-tankar". Jag har en ängel och en djävul på vardera axeln. And by the way, jag har ont i vänstra skuldran.