Love thy neighbour

En av mina grannar lär sig tydligen att spela trumpet. Hörde hur han eller hon försökte sig på Kalinka och Bad moon rising. Den senare lät som början av nationalsången. Längtar nästan efter indiern, som bodde i våningen över mig, som ylande, på indisk engelska våldförde sig på The Shinslåtar mitt i natten. Han hade blivit dumpad av en fransyska.

When the cup is filled, you can run or be killed

Det säger jag som dagens sanning!

Skönhetstips

Stress, dåliga matvanor, för lite sömn och för mycket ugglande framför datorn gör underverk för hyn. Om man vill se ut som Vladimir Putin. Who's that Russian man in the mirror I saw this morning?

Gentitaliefodral/åldersnoja

En gång, på den tiden då Mannen och jag fortfarande umgicks och då Metropolis fortarande existerade, såg Mannen och jag en dokumentär om ett folk där männen använde penisfodral. Med vår eurocentriska blick tyckte vi givetvis att det såg ganska komiskt ut. Det fanns uppenbarligen olika längder på fodralen, allt från nån decimeter upp till en halvmeter, om inte mer. Vi grubblade en stund på hur det kom sig att vissa hade längre penisfodral än andra, men gissade oss till att det verkade bero på ålder. De som hade de riktigt långa fodralen såg helt enkelt ut att vara äldre än dem med minifodral. Sedan antog vi också att penisfodralen visade status (för långt måste vara bättre än kort, eller?) och kom till slutsatsen att äldre därför har högre status i gruppen (om det nu finns någon antropolog, eller till och med penisfodralbärare där ute som vet hur det egentligen ligger till, rätta mig gärna. I'm dying to know!).

Jag kunde inte riktigt släppa den där dokumentären och de teorier vi på helt ovetenskapligt vis skapat. Tänk hur det skulle vara om männen i vårt samhälle skulle bära penisfodral? Om ålder och ett långt fodral är lika med hög status. Målade upp en bild hur det skulle vara en vanlig fredagkväll när Mannen skulle gå till Metropolis, där han ju var betydligt äldre än genomsnittet. Hur alla smala popkillar skulle stå där med med sina knappa decimeterfodral, när han, Mannen, gjorde entré med sitt halvmeters. Och hur de skulle titta så där ängsligt som bara indiekillar kan, och skruva på sig lite besvärat när alla damers blickar nu vändes åt honom, gruppens alfahanne istället. Kom sedan på att Mannen dock skulle bräckas av sina egna vänner, där i alla fall två var ett år äldre, och därmed några centimeter längre i fodrallängd räknat.

Tänke på det i lördags när jag var på Debaser, där jag för övrigt kände mig lite som ålderkvinnan på stället, och träffade på en av dessa vänner. Hade det funnits en kvinnlig motsvarighet till penisfodral, t.ex som Madonnas strutbröst, hade jag nog haft bland de längsta strutarna och han det längsta penisfodralet. Och vi hade regerat och skapat avund och åtrå vart vi än gick.

Men nu var det inte så. I andras ögon var vi kanske snarare som Mrs Robinson och Humbert Humbert.

Mandomsprovet

Befann mig i mitt vinteride igår. Ville vara ensam och bygga en grotta av täcket och placera mig i mitten av grottan med en kopp te och Jonathan Safran Foers senaste bok. Då och då arrangerade jag om grottan framför datorn istället. Bloggade, slösurfade och förundrades över Patrik Ekwalls nya tänder. En stor nyhet, enligt Expressen.

Hjulade av glädje i min grotta (mentalt givetvis. Har aldrig lärt mig hjula på annat sätt) när jag såg att Mandomsprovet gick på tv. Även om det inte är Den Bästa Filmen Jag Sett så älskar jag verkligen Mandomsprovet. Har alltid gjort det. Fast en sak jag kom att tänka på igår är att jag för varje gång jag ser den mer kan identifiera mig med Mrs Robinson än med Ben. Visst, jag är långt ifrån någon medelålders, halvalkoholiserad kvinna som lever i ett dåligt äktenskap och har en vuxen dotter, men som ändå är hemskt tjusig. Men. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Dustin Hoffmans rollfigur var en äldre snygg kille när jag såg filmen första gången. Gick kanske i högstadiet då. Tycker fortfarande att Dustin Hoffman är snygg i filmen, men nu är han plötsligt en yngre kille, eftersom han ju ska vara 20 år. Kommer jag fortfarande att tycka det när jag ser filmen om säg 25 år? DÅ är jag ju Mrs Robinson.

Kvart över två i natt ringde en kollega och ville prata om Antony and the Johnsons.

Spare me my life

Engelskundervisning när den är som bäst

http://www.youtube.com/watch?v=Q9M5ddlZOYg

Associationer

Idag har grannens telefon bara ringt två gånger. Bara två signaler gick fram båda gångerna. Skäl att anta att hon är hemma idag. Apropå ordet anta. Varje gång jag hör ordet anta, tänker jag automatiskt på ordet assume, som ju är den engelska motsvarigheten. Och då kan jag inte låta bli att tänka på den där Benny Hill-sketchen som jag och bästis-Anna tyckte var så rolig, och som blev en del av vårt gemensamma tankegods: "Never assume, my boy, because you make an ASS of U and ME". Är ganska säker på att Anna än idag också tänker på Benny Hill när hon hör ordet anta/assume.

Telefonterror

Jag har en granne. Hon har en telefon. Med tio minuters mellanrum ringer hennes telefon. Hon är sällan hemma och kan svara. Den senaste timmen har den ringt sju gånger. Hon är fortfarande inte hemma. Varje dag händer samma sak. Om jag inte brukade möta henne i dörren då och då, skulle jag nästan ha fog för att bli orolig. Kommer det att börja lukta konstigt snart från hennes rum? När kommer flugorna? Men hon är bara inte hemma så ofta. Och det är någon som absolut vill ha tag på henne. Varje dag. Dygnet runt.

2006

Pojkspan. Svennebanan. Mannen åkte till Kalifornien. Pretty? Pretto? Rädsla för akademiska hugg mot strupen. Uppsats. Nordiska Språk. C & C & Annie C. Fika. Fiasko. Feelings of worthlessness. Baktakt. Otakt. Dans. Dans. Dans. Två steg efter. Berns. China. Jobb. Kim. Jens. Omie. Tekle. Calle. Bonnie. David. Rebecca. Linus. Frida. Emma. Nina. Vem har jag glömt? Jonte. Kotte. Ågge. Micke. Johan. VFU. UVP. LHS. MSN. DVD. TV. Mer jobb. Fika. Fiasko. Blogg. Sufjan. Midlake. Lucksmiths. Magic Numbers. Iron and Wine. Doherty på Debaser. Molinakvällar. Lekmanförmiddagar. Roslagsbanan. Pity Party. Pannkaka. Med sylt. Av allt.