Mandomsprovet

Befann mig i mitt vinteride igår. Ville vara ensam och bygga en grotta av täcket och placera mig i mitten av grottan med en kopp te och Jonathan Safran Foers senaste bok. Då och då arrangerade jag om grottan framför datorn istället. Bloggade, slösurfade och förundrades över Patrik Ekwalls nya tänder. En stor nyhet, enligt Expressen.

Hjulade av glädje i min grotta (mentalt givetvis. Har aldrig lärt mig hjula på annat sätt) när jag såg att Mandomsprovet gick på tv. Även om det inte är Den Bästa Filmen Jag Sett så älskar jag verkligen Mandomsprovet. Har alltid gjort det. Fast en sak jag kom att tänka på igår är att jag för varje gång jag ser den mer kan identifiera mig med Mrs Robinson än med Ben. Visst, jag är långt ifrån någon medelålders, halvalkoholiserad kvinna som lever i ett dåligt äktenskap och har en vuxen dotter, men som ändå är hemskt tjusig. Men. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Dustin Hoffmans rollfigur var en äldre snygg kille när jag såg filmen första gången. Gick kanske i högstadiet då. Tycker fortfarande att Dustin Hoffman är snygg i filmen, men nu är han plötsligt en yngre kille, eftersom han ju ska vara 20 år. Kommer jag fortfarande att tycka det när jag ser filmen om säg 25 år? DÅ är jag ju Mrs Robinson.

Kvart över två i natt ringde en kollega och ville prata om Antony and the Johnsons.