En gång, på den tiden då Mannen och jag fortfarande umgicks och då Metropolis fortarande existerade, såg Mannen och jag en dokumentär om ett folk där männen använde penisfodral. Med vår eurocentriska blick tyckte vi givetvis att det såg ganska komiskt ut. Det fanns uppenbarligen olika längder på fodralen, allt från nån decimeter upp till en halvmeter, om inte mer. Vi grubblade en stund på hur det kom sig att vissa hade längre penisfodral än andra, men gissade oss till att det verkade bero på ålder. De som hade de riktigt långa fodralen såg helt enkelt ut att vara äldre än dem med minifodral. Sedan antog vi också att penisfodralen visade status (för långt måste vara bättre än kort, eller?) och kom till slutsatsen att äldre därför har högre status i gruppen (om det nu finns någon antropolog, eller till och med penisfodralbärare där ute som vet hur det egentligen ligger till, rätta mig gärna. I'm dying to know!).
Jag kunde inte riktigt släppa den där dokumentären och de teorier vi på helt ovetenskapligt vis skapat. Tänk hur det skulle vara om männen i vårt samhälle skulle bära penisfodral? Om ålder och ett långt fodral är lika med hög status. Målade upp en bild hur det skulle vara en vanlig fredagkväll när Mannen skulle gå till Metropolis, där han ju var betydligt äldre än genomsnittet. Hur alla smala popkillar skulle stå där med med sina knappa decimeterfodral, när han, Mannen, gjorde entré med sitt halvmeters. Och hur de skulle titta så där ängsligt som bara indiekillar kan, och skruva på sig lite besvärat när alla damers blickar nu vändes åt honom, gruppens alfahanne istället. Kom sedan på att Mannen dock skulle bräckas av sina egna vänner, där i alla fall två var ett år äldre, och därmed några centimeter längre i fodrallängd räknat.
Tänke på det i lördags när jag var på Debaser, där jag för övrigt kände mig lite som ålderkvinnan på stället, och träffade på en av dessa vänner. Hade det funnits en kvinnlig motsvarighet till penisfodral, t.ex som Madonnas strutbröst, hade jag nog haft bland de längsta strutarna och han det längsta penisfodralet. Och vi hade regerat och skapat avund och åtrå vart vi än gick.
Men nu var det inte så. I andras ögon var vi kanske snarare som Mrs Robinson och Humbert Humbert.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ha ha ha! Små poppojkar med små penisfodral och mannen med ett jättelångt! Kommer tänka på det nästa gång jag går ut.
Apropå åldersnoja, åldrande och vad du skrev om mandomsprovet och mrs robinson så såg jag simpsonavsnittet Homerpalooza idag, och grampa sa det så bra:
I used to be with it, but then they changed what "it" was. Now, what I'm with isn't it, and what's "it" seems weird and scary to me.
Hahaha! Det finns mycket visdom i Simpsons! Är väl inte riktigt där än, men jag känner att det kommer krypande. Gamle grampa Abe...
Jag har ett penisfodral på bild i min dator! (Dock kanske inte ett som skulle ge sin bärare så värst hög status.) Ska skicka det till dig nästa gång vi råkas på msn.
Det var jag som var anonym ovan. Så går det när man trycker för snabbt på tangenterna.
Ah, vilken tur att detvr du Ida! Trodde nästan att jag fått en obscen anonym stalker . Törs man fråga varför du har en bild på ett penisfodral i din dator? Fast det kanske vi kan ta nån annan gång...
Ja man kan ju välja bättre tillfällen att råka vara anonym än i dylika inlägg, om man nu inte gillar att skrämmas alltså. Jag kanske sparat den för stickinspiration eller nåt, vem vet?
Skicka en kommentar