Förra veckan var jag jättetrött. Idag är jag bara trött. Sådär allmänt. Inte på allt, som jag brukar, utan bara"jag-har-bara-haft-en-dag-ledigt-på-snart-tre-veckor-trött". Sitter uppuffad på en röd kudde eftersom min stol är hård och låg, och jag är kort och får ont i axlarna när jag måste sträcka upp armarna för att skriva på datorn. Jag har en röd luvtröja på mig, med luvan uppe. Det är modernt bland klubbkidsen har jag märkt. Tycker att jag överallt ser bilder på klubbkids med en hood uppdragen över huvudet i ett slags 1989-1990-retrodis. Och jag vill ju inte vara värre, även om jag inte tillhör gräddan av klubbkidsen, direkt. Går sällan på klubb, och snart 28 år fyllda så kan jag inte kalla mig ett kid. Fast ändå. Allt är ju relativt. Jämfört med säg, Berit 55 går jag kanske på klubb väldigt ofta och är ett riktigt litet kid. Alltså. Ergo, jag får också ha luvan uppe.
Förstår egentligen inte varför jag skriver här, och vem jag skriver för. Who the hell cares, liksom. Inga djupa samtidsanalyser. Inget smaskigt skvaller. Inga trendrapporter. Bara me, me, me.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ibland är det skönt att slippa alla trendanalyser och trendorakel och bara få lite trevlig diskbänksrealism.
Tro mig, det finns gott om bloggar om man vill höra om den senaste singeln...
Ah, skönt att höra! Diskbänksrealism är min grej!
Jag läser mycket hellre om dig än om dom andra klubbkidsen!
Ah, more! Keep it coming! Bara för att förtydliga: jag har ingen beef med klubbkidsen. Jag står bara bittert och tittar på, avundsjuk på deras ungdomliga vigör.
Skicka en kommentar