Oh, mein Papa!

I natt somnade jag på soffan i köket. Fullt påklädd med skor, jacka och halsduk på. Väskan hängde på armen. Tänkte bara sätta mig i två sekunder och pusta ut innan jag skulle ta något att äta. Vet inte hur länge jag sov, men jag måste ha somnat ungefär i samma sekund som min rumpa nådde soffan.

Idag har jag tänkt göra mer än vad jag har gjort. Har inte ens gjort slappgrejer som att se på tv utan har mest bara varit. Arbetar på att ge katatonin ett ansikte. Fast det kanske redan finns ett, vad vet jag.

Försöker just nu komma på ett annat sätt att säga att min vecka har varit hektisk. Har ju sagt det några gånger tidigare här, och jag vill ju skriva något annat än bara upprepningar. Den här veckan har jag varit på språng hela tiden, mer eller mindre. På språng så mycket att jag inte ens har vetat om att min pappa har varit inlagd på sjukhus. Vid en rutinundersökning upptäckte läkaren att han hade en förträngning i kärlen vid hjärtat som akut var tvunget att åtgärdas så att han inte skulle få en hjärtinfarkt. Eller hur det nu var. Jag är inte läkare. Han blev i alla fall inlagd och de rensade hans kärl. Jag ringde honom i morse för att prata lite allmänt strunt, och det var då han berättade det för mig. Han hade tydligen varit inlagd från onsdag till fredag. I fredags fyllde han år. 59. Som vanligt lät han väldigt optimistisk och glad, och talade om vilken tur han har haft. Jag har däremot inte kunnat sluta tänka på det på hela dagen. Han hade verkligen tur. Hade han inte gått på den där rutinundersökningen hade han kanske fått en hjärtinfarkt. I flera år har jag varit rädd för just det. Han gillar att äta god mat och rör inte på sig så särskilt mycket, och hans mage är ärligt talat inte att leka med. Alla rätt i kategorin "missköt ditt hjärta". Han röker i alla fall inte.

Min mamma hade inte velat oroa mig, sa hon. När jag inte svarade när hon ringde hem till mig antog hon att jag var på språng någonstans i färd med att göra något viktigt. Hon ville inte att jag skulle oroa mig i onödan när jag hade så mycket att göra. Lite som när farmor dog när jag var femton. Jag var ensam hemma och ingen hade talat om det för mig. Jag fick reda på det när släktingar började ringa hem och beklaga sorgen. Fick ringa till mormor för att få det bekräftat. Vill inte hamna i den situationen igen. Vill inte ens tänka på att hamna i den situationen igen. Vill inte ens tänka tanken att mina föräldrar kan dö närsomhelst. Och nu känns det som om den tanken har kommit flera tusen steg närmare verkligheten. Den suger!