Emo

Idag är jag ledig. Och våren är här. Det är nu som man borde vara sådär lycklig och kvittrande på en picknickfilt någonstans. Men jag går bara runt här hemma och ser inget annat än misär. Och är för dåsigt trött att göra någonting åt det. Och blir bara mer och mer less på mig själv och på min oförmåga att ta itu med saker och ting. Har haft lite tid nu att se sådant jag har blundat för i flera månader. Månader då det har varit mörkt och då jag har åkt hemifrån tidigt och kommit hem sent. Och nu känns det som om jag har målat in mig i ett hörn av papper och böcker, och kläder och väskor, och skor och halsband, och damm och smutsiga fönster och tvätt och växter som håller på att dö, och ett blekt ansikte i spegeln, och celluliter och valkar på magen, och torra händer och ett torrt liv. Mitt i allt sitter jag och är orkeslös och vill bara sova.

Skrattade igenkännande när jag läste början av Kafkas Förvandlingen för min klass häromdagen. Jag kände mig som Gregor Samsa som har så svårt att ta sig upp ur sängen för att han har förvandlats till en skalbagge och hamnat på rygg. Ungefär lika kämpigt har jag tyckt att det har varit att ta sig upp ur sängen den senaste tiden. Oftast har jag också legat kvar och tänkt på allt annat samtidigt som jag tänkt att jag borde gå upp. Antar att jag inte är unik, dock.

Nä, nu får jag fan ta och kamma mig. Rycka upp mig och inte vara så himla emo. Ska sluta dissa våren och identifiera mig med Kafkafigurer ( note to self: Du är inte 17 år längre!).