(Det kändes som) Hundra år av ensamhet.

Jahaja, nu har bloggeriet lyckats fylla ett år. Gratulera gärna, det skulle uppskattas. Bekräftelsebehovet har bara ökat med varje nytt inlägg. Har suttit och läst igenom alla inlägg sedan förra året, och precis som när jag brukar läsa mina gamla dagböcker skäms jag över vissa, blir nostalgisk över andra och förundras över hur mycket som har hänt samtidigt som det känns som om ingenting har hänt. Som om jag mest stått och stampat på samma ställe, som i ett vakuum. Fast det är ju inte sant. Förra året vid den här tiden tillbringade jag, till exempel, inte en härlig helg ute i skärgården med en man som jag är kär i, och som är kär i mig tillbaka. Jag gick inte upp tidigt en lördag för att hinna med en båt, som redan hade gått när vi kom fram till strömkajen. Jag hoppade inte på första bästa båt ut till en vacker skärgårdsö för att tillsammans med en vacker man trotsa kroppsnojedjävulen och springa runt i solen i bikini. Och solglasögon som får mig att se prepubertal ut. Så, gratulera gärna. Sånt hände inte förra året.