Flåserskan

Var på samma träningspass som flåserskan idag igen. Såg till att ställa mig på andra sidan av rummet. Såg och hörde henne för första gången igår när jag stod bredvid henne. Hela hon lyste av självgodhet och "jag tar minsann min träning på allvar" (trots dålig hållning, svårigheter med koordinationen och övervikt). Hon tog ut alla övningar till max, och andades på rätt sätt, in genom näsan och ut genom munnen, redan innan ledaren påpekat andningens betydelse. Fast till skillnad från alla andra i rummet andades hon inte bara, utan pustade ut så att varje utandning lät som en snarkning. Den som andas högst vinner, liksom. Störde mig så in i helvete mycket på henne och började dagmardrömma om hur det skulle vara att sova i samma säng som henne varje natt. Hur låter hon när hon sover om hon låter som en ångpanna när hon är vaken?

Blev lite glad när jag efter träningen råkade höra hur hon och hennes väninna hade ett puckosamtal i duschen. Inte bara var nivån på deras samtal extremt låg, hon hade även en riktigt irriterande röst. Bra! Hela hon är jobbig. Då behöver jag inte känna mig som en dålig människa som störde mig på hennes andning. Det hade ju varit en annan sak om hon visat sig vara en urtrevlig, smart och sympatisk tjej. Då skulle jag skämmas lite för mina dåliga tankar. Mitt första intryck stämde. Magkänslan vinner.

Being Boring

Om jag vore en fiktiv figur från en bok, film eller tv-serie så skulle jag nog vara Ruth från Six Feet Under. Snäll men tråkig och aldrig någons nummer ett. Givetvis har jag lite snyggare kläder och jag är väl inte riktigt lika mycket av en dörrmatta som hon är. Men ändå, när jag har dåligt självförtroende och ömsom ältar mina relationer till andra människor och ömsom jämför mig med andra, mer karismatiska och spännande personer, är det bilden av Ruth, ensam i sitt kök som poppar upp i mitt huvud.

Jag har påsklov den här veckan, och jag njuter av att vara ledig och kunna disponera min dag så som jag vill. Ändå är jag inte helt nöjd. Jag känner mig uttråkad och tråkig och vill att någonting ska hända, samtidigt som jag hela tiden tänker att jag ska ta till vara på den här veckan och göra allt jag inte hinner göra annars. Så som att ta det lugnt, träna, läsa böcker, ta långpromenader, baka, gå på stan, fika med alla jag känner, lägga ansiktsmask och ta långa bad, vara uppe sent och äta middag med min älskling. Hittills den här veckan har jag sett på tv, varit på en gynundersökning, lunchat med en vän och köpt nya träningskläder. Min ambition idag är att träna, och kanske gå en långpromenad. Och kanske läsa. Eller rätta några uppsatser och göra det där provet om medeltiden. Borde väl äta något också, och jag får inte glömma att köpa tandkräm.

Bekräftelsebehov

Sitter hemma hos mina föräldrar i landsorten i min brors gamla, nu omgjorda rum, i min gamla gula morgonrock och hör hur mamma lyssnar på svensktoppen och pysslar med något en trappa ned. Pappa fyller 60år idag och telefonen har redan gått varm. Gamla vänner och släktingar som jag nästan har glömt bort att de finns. Skönt att ha något konkret att säga nu när de frågar vad jag jobbar med. Läsa fristående kurser på universitetet står inte särskilt högt i kurs. Kan man tjäna pengar på det? Jaså, nej, varför gör man det då? Ibland känns det som om mina föräldrar och min släkt inte fattar vad det är jag har gjort de senaste fem åren. Det märks bland annat när de pratar om andras barn eller barnbarn som är så lyckade eller intelligenta. Igår, till exempel pratade mamma om någon kille som hon hört är "riktigt intelligent". Jaså, på vilket sätt, undrade jag då. Han har läst färdigt sin utbildning på universitetet. Jaha, har han doktorerat? Fått någonting publicerat? Gjorde han det på kortare tid än beräknat? Njae...han har skrivit färdigt sin c-uppsats... Å, fan, vilken smart kille! Hans föräldrar måste vara stolta.

Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Att de ska tycka att de har en smart och lyckad dotter. Att de ska titta på mig och på varandra och tänka "det gjorde vi bra".

Mitt bekräftelsebehov är stort nu. Vill känna mig älskad, bäst, snyggast och helt oumbärlig just nu. Törstar efter lite positiv förstärkning. Och efter en kram. Men jag ska inte ställa krav. Vill inte ses som kontrollerande, gnällig och jobbig.

Blaha

Inrutat och fyrkantigt, men ändå utan edge.

Tacka Gud att det är fredag

I går kändes det extra skönt att komma hem från jobbet och ta av sig stövlarna och jackan, få en kram och lite nylagad mat. Skönt att det var fredag. Min jobbvecka var pissig och trots att jag har jobbat på för fullt med att få allt så bra som möjligt ligger jag ändå flera steg efter, och det sista som hände innan jag gick hem gjorde så att jag kände mig både misslyckad och ifrågasatt som lärare. Kanske klarar jag inte av att handskas med "normala" elever i en vanlig klass. Kanske är det för att jag är tjej, men det borde det ju inte vara för klassen fungerar ju med andra kvinnliga lärare.

Satt och snörvlade och kämpade med tårarna på fyrans buss hem, men vid Västermalmsgallerian ungefär gick det inte längre. Mannen bredvid tittade oroligt på mig men sa ingenting. Funderade ut tänkbara ursäkter om någon skulle fråga. "Jag fick nyss lite tråkiga nyheter" var den bästa jag kunde komma på.

Hemma sen såg jag ut som en rödsvullen Alice Cooper ett tag, men efter quornfärssås och spaghetti och några kramar och pussar, smetade jag på lite nytt smink och övade på att le. Gick och såg No Country for Old Men och tröståt en påse M-kulor redan innan reklamen var slut. Det blev en bra fredag trots allt.

På agendan idag: telefonsamtal till mamma (det var allt för länge sedan nu)
monsterdisk
piffande av mig själv och lägenheten
middagsbjudning

Men först ska jag hylla mig själv och det kön jag har fötts i. Hurra!

Tillbaka till Saltkråkan

När jag var liten fick jag ofta höra att jag såg ut som Stina på Saltkråkan. Var lika tandlös och hade kort, stelt hår. Nu har jag klippt av min Gustaf Vasa gone dum hund-page och har Saltkråkan-Stina-frisyr igen. Den här gången tycker jag faktiskt att jag är ganska tjusig, om jag får säga det själv. Det faktum att jag har en hel uppsättning tänder i munnen (plus några visdomständer som växer så att det knakar i mitt tandkött) nuförtiden kanske tar bort Stinafaktorn lite. Att jag inte har sett Putin i spegeln på länge vet jag inte vad det beror på. Den här tiden på året gör ju inte direkt underverk för min hudfärg, direkt.

Det här inlägget är lite stream of consciousness eftersom jag har lite bråttom. Jag och min karl ska ut och äta på finrestaurang (hoppas vi) och han springer runt i en handduk och luktar nyduschad medan jag redan är fixad med crude clay i håret och allt. Bussen går om cirka tio minuter. Nu måste jag rusa. Tänkte bara säga att jag lever. Och längtar till sommaren och skärgården. Bort från vår gata i stan (även om jag stormtrivs här).