Flåserskan

Var på samma träningspass som flåserskan idag igen. Såg till att ställa mig på andra sidan av rummet. Såg och hörde henne för första gången igår när jag stod bredvid henne. Hela hon lyste av självgodhet och "jag tar minsann min träning på allvar" (trots dålig hållning, svårigheter med koordinationen och övervikt). Hon tog ut alla övningar till max, och andades på rätt sätt, in genom näsan och ut genom munnen, redan innan ledaren påpekat andningens betydelse. Fast till skillnad från alla andra i rummet andades hon inte bara, utan pustade ut så att varje utandning lät som en snarkning. Den som andas högst vinner, liksom. Störde mig så in i helvete mycket på henne och började dagmardrömma om hur det skulle vara att sova i samma säng som henne varje natt. Hur låter hon när hon sover om hon låter som en ångpanna när hon är vaken?

Blev lite glad när jag efter träningen råkade höra hur hon och hennes väninna hade ett puckosamtal i duschen. Inte bara var nivån på deras samtal extremt låg, hon hade även en riktigt irriterande röst. Bra! Hela hon är jobbig. Då behöver jag inte känna mig som en dålig människa som störde mig på hennes andning. Det hade ju varit en annan sak om hon visat sig vara en urtrevlig, smart och sympatisk tjej. Då skulle jag skämmas lite för mina dåliga tankar. Mitt första intryck stämde. Magkänslan vinner.