Bekräftelsebehov

Sitter hemma hos mina föräldrar i landsorten i min brors gamla, nu omgjorda rum, i min gamla gula morgonrock och hör hur mamma lyssnar på svensktoppen och pysslar med något en trappa ned. Pappa fyller 60år idag och telefonen har redan gått varm. Gamla vänner och släktingar som jag nästan har glömt bort att de finns. Skönt att ha något konkret att säga nu när de frågar vad jag jobbar med. Läsa fristående kurser på universitetet står inte särskilt högt i kurs. Kan man tjäna pengar på det? Jaså, nej, varför gör man det då? Ibland känns det som om mina föräldrar och min släkt inte fattar vad det är jag har gjort de senaste fem åren. Det märks bland annat när de pratar om andras barn eller barnbarn som är så lyckade eller intelligenta. Igår, till exempel pratade mamma om någon kille som hon hört är "riktigt intelligent". Jaså, på vilket sätt, undrade jag då. Han har läst färdigt sin utbildning på universitetet. Jaha, har han doktorerat? Fått någonting publicerat? Gjorde han det på kortare tid än beräknat? Njae...han har skrivit färdigt sin c-uppsats... Å, fan, vilken smart kille! Hans föräldrar måste vara stolta.

Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Att de ska tycka att de har en smart och lyckad dotter. Att de ska titta på mig och på varandra och tänka "det gjorde vi bra".

Mitt bekräftelsebehov är stort nu. Vill känna mig älskad, bäst, snyggast och helt oumbärlig just nu. Törstar efter lite positiv förstärkning. Och efter en kram. Men jag ska inte ställa krav. Vill inte ses som kontrollerande, gnällig och jobbig.