När jag var liten fick jag ofta höra att jag såg ut som Stina på Saltkråkan. Var lika tandlös och hade kort, stelt hår. Nu har jag klippt av min Gustaf Vasa gone dum hund-page och har Saltkråkan-Stina-frisyr igen. Den här gången tycker jag faktiskt att jag är ganska tjusig, om jag får säga det själv. Det faktum att jag har en hel uppsättning tänder i munnen (plus några visdomständer som växer så att det knakar i mitt tandkött) nuförtiden kanske tar bort Stinafaktorn lite. Att jag inte har sett Putin i spegeln på länge vet jag inte vad det beror på. Den här tiden på året gör ju inte direkt underverk för min hudfärg, direkt.
Det här inlägget är lite stream of consciousness eftersom jag har lite bråttom. Jag och min karl ska ut och äta på finrestaurang (hoppas vi) och han springer runt i en handduk och luktar nyduschad medan jag redan är fixad med crude clay i håret och allt. Bussen går om cirka tio minuter. Nu måste jag rusa. Tänkte bara säga att jag lever. Och längtar till sommaren och skärgården. Bort från vår gata i stan (även om jag stormtrivs här).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
kul att du vågade klippa dig kort. Jag klippte bara luggen hemma igår men kändes redan mkt bättre och fick lite "vad fin i håret du är" kommentarer på festen igår.
Ja, jag är ganska nöjd med frisyren faktiskt. Går under namnet Narcissus här hemma nu. Måste titta mig i spegeln stup i kvarten.
bildbevis! -eller en fika igen! säkert att jag ska slänga skor och sånt i ditt gamla skåp..?
Ja, släng allt som finns. Eller gör vad ni vill med mina gamla grejer. Det är ingenting jag saknar.
Skicka en kommentar