Minimum Wage- They Might Be Giants
Trots nyheten om min löneförhöjning.
tisdag, augusti 29, 2006
Sökes: ett liv
All work and no play makes Annie C a dull girl. Jag kommer inte ihåg när jag hade kul senast. Hur tragiskt är inte det? Inte så att jag går omkring och lider, totalt nedsjunken i en depression direkt. Men det är bara sådär allmänt icke-roligt, och icke-spännande just nu. Jobbade, bokstavligen talat, i mitt anletes svett i helgen. 43 timmar. Är fortfarande trött. Och tråkig. Hade Dr Albans Hallå moppepojkar på hjärnan hela lördagen, men C kontrade med Alla vi, längtar efter sommaren, så sen sjöng jag på den resen av helgen. Nivån blir lätt ganska låg när man är så trött att man knappt vet vad man heter.
torsdag, augusti 24, 2006
Punkt Slut.
I natt klockan 1.44 fick jag ett sms: "Jag åker i morgon bitti. Ringer dig från USA. Kram!". Jaha det var det. Har försökt få tag på honom hela veckan för att få reda på vilken dag han skulle åka. Ville så gärna säga hej då på riktigt, men han svarade inte på mina sms. Nu har "imorgon bitti" redan varit och han är alltså inte här längre. Punkt Slut.
Annars den här veckan har jag mest arbetat i mitt anletes svett. Hittills dock mest en intellektuell svett där jag suttit och möglat framför datorn i jakt på de perfekta formuleringarna till min magisteruppsats, för att få ner den från flumstadiet den befunnit sig på allt för länge nu. Ikväll och resten av helgen ska jag dock arbeta i mitt anletes svett på riktigt. Dags att gå till jobbet igen. Fick tacka nej till två 25-årsfester jag skulle ha gått på i helgen. Skulle egentligen bara ha jobbat ikväll. Men, men..
I tisdags blev mina gamla träningsskor stulna. Ett par gamla, apfula, slitna adidasskor i storlek 37 som jag ställt utanför min dörr för att de var leriga. Vem vill ha dem?? Mina helsvarta converse som stod bredvid hade de lämnat kvar, dock. Ännu ett skäl till att inte träna.
Annat konstigt: Har tyckt att det luktat Lao Wai-mat i mitt rum i flera dagar. Trodde först att det var en hägring (efter den tid som flytt). Kom sen på att det var sladden till min nya lampa som luktade. Och att lukten inte alls var Lao Wai-mat utan plast/gummi.
Igår ringde Dr L, som är tillbaka i stan från sin norrlandsexil. Han kanske kan brighten my day nån dag till veckan. Behöver allt ljus jag kan få just nu.
Annars den här veckan har jag mest arbetat i mitt anletes svett. Hittills dock mest en intellektuell svett där jag suttit och möglat framför datorn i jakt på de perfekta formuleringarna till min magisteruppsats, för att få ner den från flumstadiet den befunnit sig på allt för länge nu. Ikväll och resten av helgen ska jag dock arbeta i mitt anletes svett på riktigt. Dags att gå till jobbet igen. Fick tacka nej till två 25-årsfester jag skulle ha gått på i helgen. Skulle egentligen bara ha jobbat ikväll. Men, men..
I tisdags blev mina gamla träningsskor stulna. Ett par gamla, apfula, slitna adidasskor i storlek 37 som jag ställt utanför min dörr för att de var leriga. Vem vill ha dem?? Mina helsvarta converse som stod bredvid hade de lämnat kvar, dock. Ännu ett skäl till att inte träna.
Annat konstigt: Har tyckt att det luktat Lao Wai-mat i mitt rum i flera dagar. Trodde först att det var en hägring (efter den tid som flytt). Kom sen på att det var sladden till min nya lampa som luktade. Och att lukten inte alls var Lao Wai-mat utan plast/gummi.
Igår ringde Dr L, som är tillbaka i stan från sin norrlandsexil. Han kanske kan brighten my day nån dag till veckan. Behöver allt ljus jag kan få just nu.
söndag, augusti 20, 2006
Grå, grå vindar och vatten
Söndag igen. Och jag har upptäckt att jag ser ut som Vladimir Putin. Totalt färglös, alltså. Fan.
lördag, augusti 19, 2006
Mitt liv i bibliska termer
Igår frosseri. Idag lättja. Såg en orm förut igen, och sen åt jag ett äpple. Vad står på tur? En brinnande buske?
Arab Strap-tjej
Kom just att tänka på den där gången när Mannen träffade på en tjej som beskrev sig själv som "en typisk Strokestjej". Det här var för några år sedan, när Strokes var hetare än hetast här i Stockholm, och alla ville vara coola rockbrudar med Chrissie Hynde-lugg, truckerkeps och tatueringar (undrar vad dessa gör idag nu när de lagt truckerkepsarna på hyllan...skriver bloggar om sina Marc Jacobsskor, kanske..). Vad den här tjejen ville säga med sin beskrivning av sig själv var alltså mer än att hon bara gillade the Strokes, utan att hon var "rätt", hade koll, och levde ett rockigt stockholmsliv.
Jag kom då på att jag skulle börja beskriva mig själv som en typisk Arab Strap-tjej, vars tillvaro är mer diskbänsksrealistiskt Flickor i karriären-aktig. En tillvaro där olycklig kärlek, pinsamt (eller inget) sex, bleka lår, melankoli och finnar är realiteter.
Vi hade ganska kul åt det där.
Jag kom då på att jag skulle börja beskriva mig själv som en typisk Arab Strap-tjej, vars tillvaro är mer diskbänsksrealistiskt Flickor i karriären-aktig. En tillvaro där olycklig kärlek, pinsamt (eller inget) sex, bleka lår, melankoli och finnar är realiteter.
Vi hade ganska kul åt det där.
torsdag, augusti 17, 2006
Ledsen
Just nu är jag så himla ledsen. Mr Man berättade nämligen igår att han ska flytta till USA och att han åker snart, om knappt två veckor. Är ledsen för att han inte har sagt något tidigare, att det kom så plötsligt. Är ledsen för att en person som varit en så stor del av mitt liv de senaste fyra åren helt enkelt inte kommer att vara här längre, och jag är ledsen för att igår nog var sista gången vi sågs (på väldigt länge).
Egentligen borde jag inte vara förvånad. Det här är ju så typiskt honom. I ett nötskal faktiskt. Och egentligen borde jag vara glad för hans skull eftersom han för första gången på länge verkade nöjd och glad, och det är jag, på sätt och vis. Vill ju att han ska må bra.
Men nu är det som det är.
Egentligen borde jag inte vara förvånad. Det här är ju så typiskt honom. I ett nötskal faktiskt. Och egentligen borde jag vara glad för hans skull eftersom han för första gången på länge verkade nöjd och glad, och det är jag, på sätt och vis. Vill ju att han ska må bra.
Men nu är det som det är.
måndag, augusti 14, 2006
Freak Magnet
Min kära vän F visste vad hon gjorde när hon för några år sedan skickade mig en bild av Violent Femmes-skivan Freak Magnet. För alla som känner mig väl (och det gör ju F, som varit med sedan 1995) är det nämligen mer än uppenbart att jag är vad man skulle kunna kalla en Freak Magnet. Myskon, weirdos, freaks, eller "speciella" människor, om ni vill, verkar nämligen dras till mig som flugor till en bajskorv . Varje gång jag haft att göra med ett sk freak har jag rannsakat mitt inre och tänkt att jag kanske är fördömande och kräsen och att dessa personer egentligen är bra killar/män som aldrig får chansen att visa vilka de är. Men nu är det ju inte så att jag avfärdat dessa individer på grund av att de haft fel sorts skor, eller frisyr. Nej, dessa personer är freaks för att de inte förstår att ett nej är ett nej, eller att man vänder ryggen till dem, tittar åt ett annat håll, går omvägar, eller ignorerar dem inte betyder att man är intresserad av dem. Med andra ord, personer som inte förstår våra vardagliga sociala koder. Av egen erfarenhet vet jag att dessa finns överallt. På bussen. På universitetet. På krogen. På gatan. På t-banan. På jobbet. I grannskapet, osv.
Om jag inte minns fel, fick jag Violent Femmesbilden skickad till mig efter att F varit på besök här i Stockholm och med egna ögon bevittnat ett möte med ett av mina freaks - busschauffören. Busschauffören körde bussen jag åkte med en kväll när jag skulle till Skärholmen och inte visste vid vilket stopp jag skulle gå av. Jag gick fram och frågade och utbytte några ord med chauffören medan jag väntade på att gå av. Inget särskilt. Bara artigheter/ytligheter. När jag skulle gå av "bekände" han, med ett flirtigt leende att det skulle bli så jobbigt nu när jag gick av osv. Jag sa väl inte så mycket då, utan skyndade mig av, glad att det inte var min normala rutt. Två dagar senare knackade någon mig på ryggen när jag satt i universitetets datasal, och en hysteriskt glad röst utbrast "Heeeej!! Minns du mig??". Det tog en sekund eller så innan jag insåg att det var han, busschauffören. Där satt jag och kände mig som i en fälla. Han tittade på mig med en blick som hade varit underbar om den hade kommit från den man är så kär i att det gör ont. Nu gjorde det ont av andra skäl och jag ursäktade mig och skyndade därifrån efter nån artighet. Sen fortsatte det var och varannan dag. Och jag var så kall. Jag var elak. Jag var sarkastisk. Jag tittade bort när han kom...och han älskade det. Han pratade med mig i flirtiga gåtor. och presenterade mig för sin syster och alla sina kompisar en dag när jag skulle gå in i biblioteket och de råkade stå där (trots att han inte visste vad jag hette). Bad honom aldrig dra åt helvete, men vilken annan människa med självaktning skulle ha förstått att det var det jag ville. F fick ju med egna ögon bevittna ett av mina möten med dennna människa. På tunnelbanan.Hon trodde att han var en kursare eller nåt för han pratade på som om vi kände varandra väl, presenterade sig för henne och verkade intresserad av att följa med oss och shoppa. Hon kunde bara inte förstå varför jag var så kylig, och ja, rent av otrevlig mot denna människa. Jag som ju brukar vara så trevlig mot alla. När jag berättade vem han var trodde hon inte sina öron och brast ut i ett stort gapskratt. Nu förstod hon att jag inte överdrivit när jag berättade om den konstige busschauffören och att min status som Freak Magnet i allra högsta grad är en realitet.
Mitt freak för tillfället är en kille jag alltid råkar på när jag går ut, särskilt på Debaser. Första gången jag träffade honom var för ungefär tre år sedan när jag var ute med Mr Man och den här människan stövlade fram till mig och påstod att vi hade hånglat en gång, trots att mr Man och jag stod tätt bredvid varandra. Bara det tycker jag visar på en total brist på social kompetens (men det kanske bara är jag som tycker det, eftersom en tjej kom fram och försökte tvångshångla med Mr Man en annan gång vi var ute och jag stod bredvid..men det är en annan historia). Försäkrade freaket om att han nog måste ha tagit miste på person, för jag vet precis vilka jag har och inte har hånglat med (och just då hade jag ju mina intressen elsewhere, om man säger så). Men han gav sig inte utan kom gång på gång fram och hävdade samma sak, och jag blev mer och mer arg och bad honom lämna mig ifred. Sedan dess kommer han alltid fram. Och har sagt den ena saken konstigare än den andra. Till exempel: "Du bor på ***va? Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Det var en torsdag och du var på väg hem. Det snöade och du gav mig en låång blick", och "Du har så snygg lugg. Och snygga vader. Jag är vadfetischist och du visar ju alltid dina ben". En gång frågade han vad jag tyckte om honom, trots att jag nyss sagt att jag ville vara ifred och att jag tyckte att han skrämde mig. När jag skulle svara upprepade han, nästan som ett mantra: "jag kan ta motgångar, jag kan ta motgångar". Varje gång jag går förbi knackar han mig på axeln och vill ha uppmärksamhet, vilket jag har slutat att ge honom. Svarar inte längre när han tilltalar mig. Kall och elak, ja, kanske, men jag vill verkligen inte ha någonting med den här människan att göra. I lördags, när vi var på Debaser var han ju där igen och försökte få uppmärksamhet, vilekt han inte fick av mig. Försökte prata med A istället, och när det inte verkade funka, med K (två av dem jag var ute med den kvällen), som var allt annat än vänligt inställd.
Ärligt talat så tycker jag inte att det är roligt att gå ut längre när man måste lägga ner all sin energi på att undvika folk man inte vill prata med! Hur tydlig ska man behöva bli? Tidigare i lördags fick vi avbryta vår picknick och gå hem till K i stället eftersom en väldigt full person fattade tycke för vårt sällskap, och särskilt A, och Ks gröna byxor (inte mig den här gången!!! wohoo!), och satt kvar och pratade trots att vi vände ryggen till honom och pratade om annat med varandra.
Freak jag minns genom åren:
* Poeten som skickade dikter till mig via sms och kallade mig sin musa, trots att jag inte gett honom mitt nr. Svarade aldrig på nåt sms, men han fortsatte ändå.
*Ryssen som bodde i min korridor ett tag, och blev utslängd men tältade på gräsmattan utanför till i oktober och fortsatte att använda köket (...bland annat till att röka fisk). En kväll ville han veta vart svenska män gick för att träffa kvinnor...och för att få sex. I nästa andetag kallade han mig "special, not like all the other swedish girls"..
*Den gamle amerikanen (80, minst) som ringde på min dörr förra sommaren och ville ha hjälp med att låsa upp förrådet. Han hade en bruten höftled och gick förfärligt sakta. Ville även att jag skulle lära honom svenska, vilket jag avböjde. Nästa dag såg jag honom igen, och han ville veta om jag klippt mig i Paris. På ryggen hade han min ryggsäck jag fått från jobbet (med jobbloggan i stora bokstäver över hela). Som han stulit från mitt förråd. Gubbfan!
*Mannen med långt hår och skägg som kom in på jobbet en kväll som tyckte att jag var så vacker i min uniform och med min frisyr. Ville veta om jag dj:ade (vilket jag inte gör). Han kände nämligen två dj-tjejer och om jag också vore en dj skulle vi vara de snyggaste dj:arna i stan.
*Biografmaskinisten som kom ut och satte sig bredvid mig mitt under en film. Flirtade, frågade en massa frågor, bjöd på popcorn och ville veta vad jag skulle göra sen. I smyg andades han i sin hand och luktade, och tog sen en minttablett. Efteråt ville han visa mig maskinrummet.
Och så vidare..
Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra?
/Annie C, Freak Magnet
Om jag inte minns fel, fick jag Violent Femmesbilden skickad till mig efter att F varit på besök här i Stockholm och med egna ögon bevittnat ett möte med ett av mina freaks - busschauffören. Busschauffören körde bussen jag åkte med en kväll när jag skulle till Skärholmen och inte visste vid vilket stopp jag skulle gå av. Jag gick fram och frågade och utbytte några ord med chauffören medan jag väntade på att gå av. Inget särskilt. Bara artigheter/ytligheter. När jag skulle gå av "bekände" han, med ett flirtigt leende att det skulle bli så jobbigt nu när jag gick av osv. Jag sa väl inte så mycket då, utan skyndade mig av, glad att det inte var min normala rutt. Två dagar senare knackade någon mig på ryggen när jag satt i universitetets datasal, och en hysteriskt glad röst utbrast "Heeeej!! Minns du mig??". Det tog en sekund eller så innan jag insåg att det var han, busschauffören. Där satt jag och kände mig som i en fälla. Han tittade på mig med en blick som hade varit underbar om den hade kommit från den man är så kär i att det gör ont. Nu gjorde det ont av andra skäl och jag ursäktade mig och skyndade därifrån efter nån artighet. Sen fortsatte det var och varannan dag. Och jag var så kall. Jag var elak. Jag var sarkastisk. Jag tittade bort när han kom...och han älskade det. Han pratade med mig i flirtiga gåtor. och presenterade mig för sin syster och alla sina kompisar en dag när jag skulle gå in i biblioteket och de råkade stå där (trots att han inte visste vad jag hette). Bad honom aldrig dra åt helvete, men vilken annan människa med självaktning skulle ha förstått att det var det jag ville. F fick ju med egna ögon bevittna ett av mina möten med dennna människa. På tunnelbanan.Hon trodde att han var en kursare eller nåt för han pratade på som om vi kände varandra väl, presenterade sig för henne och verkade intresserad av att följa med oss och shoppa. Hon kunde bara inte förstå varför jag var så kylig, och ja, rent av otrevlig mot denna människa. Jag som ju brukar vara så trevlig mot alla. När jag berättade vem han var trodde hon inte sina öron och brast ut i ett stort gapskratt. Nu förstod hon att jag inte överdrivit när jag berättade om den konstige busschauffören och att min status som Freak Magnet i allra högsta grad är en realitet.
Mitt freak för tillfället är en kille jag alltid råkar på när jag går ut, särskilt på Debaser. Första gången jag träffade honom var för ungefär tre år sedan när jag var ute med Mr Man och den här människan stövlade fram till mig och påstod att vi hade hånglat en gång, trots att mr Man och jag stod tätt bredvid varandra. Bara det tycker jag visar på en total brist på social kompetens (men det kanske bara är jag som tycker det, eftersom en tjej kom fram och försökte tvångshångla med Mr Man en annan gång vi var ute och jag stod bredvid..men det är en annan historia). Försäkrade freaket om att han nog måste ha tagit miste på person, för jag vet precis vilka jag har och inte har hånglat med (och just då hade jag ju mina intressen elsewhere, om man säger så). Men han gav sig inte utan kom gång på gång fram och hävdade samma sak, och jag blev mer och mer arg och bad honom lämna mig ifred. Sedan dess kommer han alltid fram. Och har sagt den ena saken konstigare än den andra. Till exempel: "Du bor på ***va? Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Det var en torsdag och du var på väg hem. Det snöade och du gav mig en låång blick", och "Du har så snygg lugg. Och snygga vader. Jag är vadfetischist och du visar ju alltid dina ben". En gång frågade han vad jag tyckte om honom, trots att jag nyss sagt att jag ville vara ifred och att jag tyckte att han skrämde mig. När jag skulle svara upprepade han, nästan som ett mantra: "jag kan ta motgångar, jag kan ta motgångar". Varje gång jag går förbi knackar han mig på axeln och vill ha uppmärksamhet, vilket jag har slutat att ge honom. Svarar inte längre när han tilltalar mig. Kall och elak, ja, kanske, men jag vill verkligen inte ha någonting med den här människan att göra. I lördags, när vi var på Debaser var han ju där igen och försökte få uppmärksamhet, vilekt han inte fick av mig. Försökte prata med A istället, och när det inte verkade funka, med K (två av dem jag var ute med den kvällen), som var allt annat än vänligt inställd.
Ärligt talat så tycker jag inte att det är roligt att gå ut längre när man måste lägga ner all sin energi på att undvika folk man inte vill prata med! Hur tydlig ska man behöva bli? Tidigare i lördags fick vi avbryta vår picknick och gå hem till K i stället eftersom en väldigt full person fattade tycke för vårt sällskap, och särskilt A, och Ks gröna byxor (inte mig den här gången!!! wohoo!), och satt kvar och pratade trots att vi vände ryggen till honom och pratade om annat med varandra.
Freak jag minns genom åren:
* Poeten som skickade dikter till mig via sms och kallade mig sin musa, trots att jag inte gett honom mitt nr. Svarade aldrig på nåt sms, men han fortsatte ändå.
*Ryssen som bodde i min korridor ett tag, och blev utslängd men tältade på gräsmattan utanför till i oktober och fortsatte att använda köket (...bland annat till att röka fisk). En kväll ville han veta vart svenska män gick för att träffa kvinnor...och för att få sex. I nästa andetag kallade han mig "special, not like all the other swedish girls"..
*Den gamle amerikanen (80, minst) som ringde på min dörr förra sommaren och ville ha hjälp med att låsa upp förrådet. Han hade en bruten höftled och gick förfärligt sakta. Ville även att jag skulle lära honom svenska, vilket jag avböjde. Nästa dag såg jag honom igen, och han ville veta om jag klippt mig i Paris. På ryggen hade han min ryggsäck jag fått från jobbet (med jobbloggan i stora bokstäver över hela). Som han stulit från mitt förråd. Gubbfan!
*Mannen med långt hår och skägg som kom in på jobbet en kväll som tyckte att jag var så vacker i min uniform och med min frisyr. Ville veta om jag dj:ade (vilket jag inte gör). Han kände nämligen två dj-tjejer och om jag också vore en dj skulle vi vara de snyggaste dj:arna i stan.
*Biografmaskinisten som kom ut och satte sig bredvid mig mitt under en film. Flirtade, frågade en massa frågor, bjöd på popcorn och ville veta vad jag skulle göra sen. I smyg andades han i sin hand och luktade, och tog sen en minttablett. Efteråt ville han visa mig maskinrummet.
Och så vidare..
Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra?
/Annie C, Freak Magnet
lördag, augusti 12, 2006
Rör inte min bikini
Min self pity-fest höll på att bli till en tredagarsfestival, men avblåstes efter femtioelfte spelningen av Halo Benders Don't Touch My Bikini (min vanliga "bli-glad-goddamnit-låt"), igår vid halv åttatiden, och ersattes av lite hederligt tröstätande av mejerifett och socker tillsammans med en vän. Sedan följde ett biobesök, med kändisspottning av blonderad b-kändis. Vi såg The Squid and the Whale, det gjorde inte hon, tror jag. Svängde förbi Debaser på vägen hem, men möttes av en kö jag inte sett sedan "vilken-spelning-det-nu-var- hösten 2002/våren 2003" Till och med uteserveringen var full, sa en gulklädd vakt. Det gjorde inget, tänkte jag, som räven som inte ville äta sura bär, vad får man ändå ut av att stå inuti en inhängnad med en massa andra människor och se sheepish ut med en öl i handen (eller inom kort, på tröjan)? Saknas bara en bordercollie.
Hemma småsov jag till Prozac Nation som gick på tv. Drabbades av insomnia sen när den var slut, tänkte på en massa skit, min roll i universum och omvärderade en del vänskaper. Self-pity-festivalen var ett faktum igen. Somnade tillslut men vaknade halv åtta av en hemsk mardröm där mr Mans förlovning med en Anna, ledde till hysteriskt utbrott från min sida, vilket ledde till att tre katter, däribland min egen, slogs med varandra tills de alla var nära döden. En blodig död. Mina skuldkänslor höll på att förgöra mig.
Idag har spänningsnivån hittills legat på noll.
I mitt huvud den senaste tiden:
Hanna från Arlöv -??
Jenny from the Block- J.Lo
Big Bottom -Spinal Tap
Hemma småsov jag till Prozac Nation som gick på tv. Drabbades av insomnia sen när den var slut, tänkte på en massa skit, min roll i universum och omvärderade en del vänskaper. Self-pity-festivalen var ett faktum igen. Somnade tillslut men vaknade halv åtta av en hemsk mardröm där mr Mans förlovning med en Anna, ledde till hysteriskt utbrott från min sida, vilket ledde till att tre katter, däribland min egen, slogs med varandra tills de alla var nära döden. En blodig död. Mina skuldkänslor höll på att förgöra mig.
Idag har spänningsnivån hittills legat på noll.
I mitt huvud den senaste tiden:
Hanna från Arlöv -??
Jenny from the Block- J.Lo
Big Bottom -Spinal Tap
onsdag, augusti 09, 2006
Tycka-synd-om-fest
Idag såg jag en orm. Och klappade en get.
Igår var jag i Aspudden i fem minuter.
I förrgår ville en gammal gumma på gatan spå mig.
Just nu, pity party på ***vägen 5. And no one's invited.
Igår var jag i Aspudden i fem minuter.
I förrgår ville en gammal gumma på gatan spå mig.
Just nu, pity party på ***vägen 5. And no one's invited.
tisdag, augusti 08, 2006
Jag ogillar läget
...att jag har gått och nynnat på Thomas Ledins Gilla läget hela dagen. Så himla irriterande! Visst, det kanske är lite som att sparka in en redan öppen dörr att klaga på Ledin, för jag vet i ärlighetens namn inte många i min omgivning som faktiskt gillar honom (även om de ändå verkar finnas därute, Ledinfansen). Och visst, han borde få skriva den ena mer kassa låten än den andra utan att jag ens skulle behöva bry mig. Det är ju inte så ofta som jag hamnar på ställen, lyssnar på radiokanaler eller se på tv-program där han spelas. Men nu sitter jag här och är söndernynnad i huvudet på hans nasala la-la-la-la-la-läget och funderar på vad är är för fel. Det jag stör mig på är nämligen det faktum att det verkar vara skitmusiken som fastnar i min skalle. Hela tiden. Har lyssnat på i (mitt tycke) bra musik hela dagen, men ändå är det la-la-la-la-la-läget som jag inte kan glömma. Råkade sätta på tvn i morse och antagligen flashade reklamen för hans skiva förbi, så än en gång är det mitt undermedvetna som har snappat upp den där raden. Alltså, jag har ett ben att picka med mitt undermedvetna...
Käkade middag med L och hennes ex förut (låt oss kalla honom L han med..eller L2, kanske), och hon hade också ridits av Ledinmaran idag. Fast då i en annan version. Nämligen den megacheesy textraden: Snart tystnar musiken. Vi kan gå långsamt genom stan. Vi kan stanna till ibland, vi kan drunkna i varann och om sanningen ska fram, jag vill att vi ska älska i natt... Jag släppte nästan en tår när hon reciterade textraden för mig. Men inte för att den är så vacker och romantisk (som det nog är tänkt att den ska vara) utan för att jag tycker att det är jobbigt att se en vän lida så.
Käkade middag med L och hennes ex förut (låt oss kalla honom L han med..eller L2, kanske), och hon hade också ridits av Ledinmaran idag. Fast då i en annan version. Nämligen den megacheesy textraden: Snart tystnar musiken. Vi kan gå långsamt genom stan. Vi kan stanna till ibland, vi kan drunkna i varann och om sanningen ska fram, jag vill att vi ska älska i natt... Jag släppte nästan en tår när hon reciterade textraden för mig. Men inte för att den är så vacker och romantisk (som det nog är tänkt att den ska vara) utan för att jag tycker att det är jobbigt att se en vän lida så.
söndag, augusti 06, 2006
Ibland funderar jag på vad som egentligen rymmer sig i mitt undermedvetna. Kanske är jag inte den person jag tror jag är och kanske vill jag helt enkelt någonting annat än det jag tror jag vill. Jag vet inte. Men ibland börjar man ju som sagt fundera. I natt drömde jag till exempel att jag var med i Top Model och fick veta att jag skulle plåtas naken...och fick panik. Inte över det faktum att jag skulle visa upp mig i födelsedagskostymen för en massa okända människor, utan över att jag inte skulle hinna få bort allt kroppshår i tid till fotograferingen. I panik rusade jag därför in i ett restaurangkök (där en kille som också skulle plåtas höll på att ta bort sitt könshår), fick tag i en sax och började ansa min kropp (inklusive mina intimare delar). Samtidigt som min stressepilering pågick skämdes jag lite över hur äckligt det var att ta bort kropps-och könshår i ett restaurangkök och att jag inte skulle vilja äta maten som skulle lagas där inne.
For the record:
jag är inte något Top Model-material direkt med mina 160 cm och 54 kg, och har aldrig riktigt känt att det är ett forum där jag vill komma fram (även om jag hade varit 175 och vägt 50).
Förra veckan drömde jag att en av mina lärare stötte på mig, och att jag blev jätteglad, hånglade med honom och sket i det faktum att han är gift och nybliven tvåbarnsfar. Kände mig kär.
For the record:
jag har aldrig känt mig det minsta attraherad av den här läraren, och gifta småbarnsfäder är en kategori män jag gärna lämnar ifred.
Fast nu var det ju inte tänkt att det här skulle bli en drömdagbok. Det kan ju vara ganska sövande i sig.
Annars har helgen varit väldigt lugn. I fredags kom mr Man över och vi lyssnade på Built to Spills senaste, käkade, tog en lång kvällspromenad och kollade på Match point på dvd. En skön kväll och för första gången på länge verkade han inte få ångest över att vara hemma hos mig så som han verkar ha fått de senaste fem gångerna han kommit över. Det kändes som förut. Som då. När allt var så bra. Igår tog jag en sväng på stan med K innan vi gick hem till hennes och Ts nyinköpta och nyrenoverade lägenhet på söder. Där invigde hon mig i badrumsinredningens fascinerande värld. Hade ingen aning om hur många olika varianter av toalettstolar det finns! Och till vilken prisskillnad! Jesus! Visste heller inte om att det finns blandare som kostar 8000 kr. Kanske ska börja spara så att jag har råd med en ny, lite coolare toalett... K och T skulle på födelsedagsfest och behövde piffa till sig lite så jag stannade inte där så länge utan åkte hem och fick huvudvärk framför tvn fram till halv tre då jag tog en ipren och somnade.
For the record:
jag är inte något Top Model-material direkt med mina 160 cm och 54 kg, och har aldrig riktigt känt att det är ett forum där jag vill komma fram (även om jag hade varit 175 och vägt 50).
Förra veckan drömde jag att en av mina lärare stötte på mig, och att jag blev jätteglad, hånglade med honom och sket i det faktum att han är gift och nybliven tvåbarnsfar. Kände mig kär.
For the record:
jag har aldrig känt mig det minsta attraherad av den här läraren, och gifta småbarnsfäder är en kategori män jag gärna lämnar ifred.
Fast nu var det ju inte tänkt att det här skulle bli en drömdagbok. Det kan ju vara ganska sövande i sig.
Annars har helgen varit väldigt lugn. I fredags kom mr Man över och vi lyssnade på Built to Spills senaste, käkade, tog en lång kvällspromenad och kollade på Match point på dvd. En skön kväll och för första gången på länge verkade han inte få ångest över att vara hemma hos mig så som han verkar ha fått de senaste fem gångerna han kommit över. Det kändes som förut. Som då. När allt var så bra. Igår tog jag en sväng på stan med K innan vi gick hem till hennes och Ts nyinköpta och nyrenoverade lägenhet på söder. Där invigde hon mig i badrumsinredningens fascinerande värld. Hade ingen aning om hur många olika varianter av toalettstolar det finns! Och till vilken prisskillnad! Jesus! Visste heller inte om att det finns blandare som kostar 8000 kr. Kanske ska börja spara så att jag har råd med en ny, lite coolare toalett... K och T skulle på födelsedagsfest och behövde piffa till sig lite så jag stannade inte där så länge utan åkte hem och fick huvudvärk framför tvn fram till halv tre då jag tog en ipren och somnade.
lördag, augusti 05, 2006
Ladies and gentlemen we are floating in space
I natt var jag älskad och vacker och underbarast i världen. I morse vaknade jag upp till insikten om att det bara hade varit en dröm. Bummer! Gillade den varma och härliga känslan som fanns kvar i kroppen i en bråkdels sekund efter att jag hade vaknat. När bråkdelen av sekunden var över, kände jag mig dock bara klibbig och svettig där jag låg invirad i mitt tjocka täcke, ungefär som jag antar att en ost i en plastpåse skulle känna sig om den glömts kvar på bordet över natten. Om osten hade känsel och sinnen förstås.
Efter att jag krånglat mig ur täcket, och blivit av med det värsta klibbet, och efter att jag ätit ostmacka och hälsat på grannens dam d' jour (heter det så??), blev jag lite nostalgisk och satte på Spiritualizeds Ladies and gentlemen we are floating in space (inte för att ostmackan eller grannens lady friend hade något att göra med min nostalgi). Det var säkert fem år sedan sist jag lyssnade på den, kanske mer, men den var en av mina favoritskivor när jag gick i gymnasiet. Gissa om många minnesbilder kom upp i mitt huvud! Jag kom i håg hur det kändes att vara så trött att man nästan kräktes på tio över sju bussen till skolan på morgonen, och hur jag satt och halvsovande rabblade all I want in life's a little bit of love to take the pain away... i huvudet tillsammans med Jason Spaceman i öronen och tänkte att det var så himla sant. Om jag bara kunde bli älskad skulle allt ordna sig...och om bara the Great Blondino med de mörka ögonen kunde gå på vid nästa hållplats (please, please, säg att han gör det!!!), och om bara han kunde titta åt mitt håll, bara en endaste liten gång, eller sätta sig bredvid mig (nej, stick miffo! sätt dig inte här här ska ju the great blondino sitta!!). Jag kommer ihåg att jag var frusen varje morgon vilket förmodligen var en komination av att det var på höst/vintern och att det var så tidigt på morgonen. Och att jag var så trött att jag ville spy. Vet inte om the Great Blondino med de mörka ögonen ens visste att jag fanns, men om han gjorde det så var jag nog den där lilla, trötta, bleka med freestylen som stirrade på honom varje morgon på väg till skolan i ett års tid. Så här i efterhand vet jag inte vad som har hänt med honom. Sist jag såg honom var på bussen på väg hem från skolan våren 1998. Året vi tog studenten. Han mötte min blick. Han hade skäggstubb. Han hade små fjuniga hårstrån som stod som en gloria runt hans huvud.
Efter att jag krånglat mig ur täcket, och blivit av med det värsta klibbet, och efter att jag ätit ostmacka och hälsat på grannens dam d' jour (heter det så??), blev jag lite nostalgisk och satte på Spiritualizeds Ladies and gentlemen we are floating in space (inte för att ostmackan eller grannens lady friend hade något att göra med min nostalgi). Det var säkert fem år sedan sist jag lyssnade på den, kanske mer, men den var en av mina favoritskivor när jag gick i gymnasiet. Gissa om många minnesbilder kom upp i mitt huvud! Jag kom i håg hur det kändes att vara så trött att man nästan kräktes på tio över sju bussen till skolan på morgonen, och hur jag satt och halvsovande rabblade all I want in life's a little bit of love to take the pain away... i huvudet tillsammans med Jason Spaceman i öronen och tänkte att det var så himla sant. Om jag bara kunde bli älskad skulle allt ordna sig...och om bara the Great Blondino med de mörka ögonen kunde gå på vid nästa hållplats (please, please, säg att han gör det!!!), och om bara han kunde titta åt mitt håll, bara en endaste liten gång, eller sätta sig bredvid mig (nej, stick miffo! sätt dig inte här här ska ju the great blondino sitta!!). Jag kommer ihåg att jag var frusen varje morgon vilket förmodligen var en komination av att det var på höst/vintern och att det var så tidigt på morgonen. Och att jag var så trött att jag ville spy. Vet inte om the Great Blondino med de mörka ögonen ens visste att jag fanns, men om han gjorde det så var jag nog den där lilla, trötta, bleka med freestylen som stirrade på honom varje morgon på väg till skolan i ett års tid. Så här i efterhand vet jag inte vad som har hänt med honom. Sist jag såg honom var på bussen på väg hem från skolan våren 1998. Året vi tog studenten. Han mötte min blick. Han hade skäggstubb. Han hade små fjuniga hårstrån som stod som en gloria runt hans huvud.
fredag, augusti 04, 2006
En ny värld
Jaså? Jaha... Det är så här det går till. Å, fan! Likt ett får som vill tillhöra en skock, eller en fisk som länge simmat utanför stimmet och avundsjukt tittat på, sällar även jag mig till listan av bloggare. Väldigt cutting edge. Väldigt nytt. Väldigt spännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)