Freak Magnet

Min kära vän F visste vad hon gjorde när hon för några år sedan skickade mig en bild av Violent Femmes-skivan Freak Magnet. För alla som känner mig väl (och det gör ju F, som varit med sedan 1995) är det nämligen mer än uppenbart att jag är vad man skulle kunna kalla en Freak Magnet. Myskon, weirdos, freaks, eller "speciella" människor, om ni vill, verkar nämligen dras till mig som flugor till en bajskorv . Varje gång jag haft att göra med ett sk freak har jag rannsakat mitt inre och tänkt att jag kanske är fördömande och kräsen och att dessa personer egentligen är bra killar/män som aldrig får chansen att visa vilka de är. Men nu är det ju inte så att jag avfärdat dessa individer på grund av att de haft fel sorts skor, eller frisyr. Nej, dessa personer är freaks för att de inte förstår att ett nej är ett nej, eller att man vänder ryggen till dem, tittar åt ett annat håll, går omvägar, eller ignorerar dem inte betyder att man är intresserad av dem. Med andra ord, personer som inte förstår våra vardagliga sociala koder. Av egen erfarenhet vet jag att dessa finns överallt. På bussen. På universitetet. På krogen. På gatan. På t-banan. På jobbet. I grannskapet, osv.

Om jag inte minns fel, fick jag Violent Femmesbilden skickad till mig efter att F varit på besök här i Stockholm och med egna ögon bevittnat ett möte med ett av mina freaks - busschauffören. Busschauffören körde bussen jag åkte med en kväll när jag skulle till Skärholmen och inte visste vid vilket stopp jag skulle gå av. Jag gick fram och frågade och utbytte några ord med chauffören medan jag väntade på att gå av. Inget särskilt. Bara artigheter/ytligheter. När jag skulle gå av "bekände" han, med ett flirtigt leende att det skulle bli så jobbigt nu när jag gick av osv. Jag sa väl inte så mycket då, utan skyndade mig av, glad att det inte var min normala rutt. Två dagar senare knackade någon mig på ryggen när jag satt i universitetets datasal, och en hysteriskt glad röst utbrast "Heeeej!! Minns du mig??". Det tog en sekund eller så innan jag insåg att det var han, busschauffören. Där satt jag och kände mig som i en fälla. Han tittade på mig med en blick som hade varit underbar om den hade kommit från den man är så kär i att det gör ont. Nu gjorde det ont av andra skäl och jag ursäktade mig och skyndade därifrån efter nån artighet. Sen fortsatte det var och varannan dag. Och jag var så kall. Jag var elak. Jag var sarkastisk. Jag tittade bort när han kom...och han älskade det. Han pratade med mig i flirtiga gåtor. och presenterade mig för sin syster och alla sina kompisar en dag när jag skulle gå in i biblioteket och de råkade stå där (trots att han inte visste vad jag hette). Bad honom aldrig dra åt helvete, men vilken annan människa med självaktning skulle ha förstått att det var det jag ville. F fick ju med egna ögon bevittna ett av mina möten med dennna människa. På tunnelbanan.Hon trodde att han var en kursare eller nåt för han pratade på som om vi kände varandra väl, presenterade sig för henne och verkade intresserad av att följa med oss och shoppa. Hon kunde bara inte förstå varför jag var så kylig, och ja, rent av otrevlig mot denna människa. Jag som ju brukar vara så trevlig mot alla. När jag berättade vem han var trodde hon inte sina öron och brast ut i ett stort gapskratt. Nu förstod hon att jag inte överdrivit när jag berättade om den konstige busschauffören och att min status som Freak Magnet i allra högsta grad är en realitet.

Mitt freak för tillfället är en kille jag alltid råkar på när jag går ut, särskilt på Debaser. Första gången jag träffade honom var för ungefär tre år sedan när jag var ute med Mr Man och den här människan stövlade fram till mig och påstod att vi hade hånglat en gång, trots att mr Man och jag stod tätt bredvid varandra. Bara det tycker jag visar på en total brist på social kompetens (men det kanske bara är jag som tycker det, eftersom en tjej kom fram och försökte tvångshångla med Mr Man en annan gång vi var ute och jag stod bredvid..men det är en annan historia). Försäkrade freaket om att han nog måste ha tagit miste på person, för jag vet precis vilka jag har och inte har hånglat med (och just då hade jag ju mina intressen elsewhere, om man säger så). Men han gav sig inte utan kom gång på gång fram och hävdade samma sak, och jag blev mer och mer arg och bad honom lämna mig ifred. Sedan dess kommer han alltid fram. Och har sagt den ena saken konstigare än den andra. Till exempel: "Du bor på ***va? Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Det var en torsdag och du var på väg hem. Det snöade och du gav mig en låång blick", och "Du har så snygg lugg. Och snygga vader. Jag är vadfetischist och du visar ju alltid dina ben". En gång frågade han vad jag tyckte om honom, trots att jag nyss sagt att jag ville vara ifred och att jag tyckte att han skrämde mig. När jag skulle svara upprepade han, nästan som ett mantra: "jag kan ta motgångar, jag kan ta motgångar". Varje gång jag går förbi knackar han mig på axeln och vill ha uppmärksamhet, vilket jag har slutat att ge honom. Svarar inte längre när han tilltalar mig. Kall och elak, ja, kanske, men jag vill verkligen inte ha någonting med den här människan att göra. I lördags, när vi var på Debaser var han ju där igen och försökte få uppmärksamhet, vilekt han inte fick av mig. Försökte prata med A istället, och när det inte verkade funka, med K (två av dem jag var ute med den kvällen), som var allt annat än vänligt inställd.

Ärligt talat så tycker jag inte att det är roligt att gå ut längre när man måste lägga ner all sin energi på att undvika folk man inte vill prata med! Hur tydlig ska man behöva bli? Tidigare i lördags fick vi avbryta vår picknick och gå hem till K i stället eftersom en väldigt full person fattade tycke för vårt sällskap, och särskilt A, och Ks gröna byxor (inte mig den här gången!!! wohoo!), och satt kvar och pratade trots att vi vände ryggen till honom och pratade om annat med varandra.

Freak jag minns genom åren:
* Poeten som skickade dikter till mig via sms och kallade mig sin musa, trots att jag inte gett honom mitt nr. Svarade aldrig på nåt sms, men han fortsatte ändå.
*Ryssen som bodde i min korridor ett tag, och blev utslängd men tältade på gräsmattan utanför till i oktober och fortsatte att använda köket (...bland annat till att röka fisk). En kväll ville han veta vart svenska män gick för att träffa kvinnor...och för att få sex. I nästa andetag kallade han mig "special, not like all the other swedish girls"..
*Den gamle amerikanen (80, minst) som ringde på min dörr förra sommaren och ville ha hjälp med att låsa upp förrådet. Han hade en bruten höftled och gick förfärligt sakta. Ville även att jag skulle lära honom svenska, vilket jag avböjde. Nästa dag såg jag honom igen, och han ville veta om jag klippt mig i Paris. På ryggen hade han min ryggsäck jag fått från jobbet (med jobbloggan i stora bokstäver över hela). Som han stulit från mitt förråd. Gubbfan!
*Mannen med långt hår och skägg som kom in på jobbet en kväll som tyckte att jag var så vacker i min uniform och med min frisyr. Ville veta om jag dj:ade (vilket jag inte gör). Han kände nämligen två dj-tjejer och om jag också vore en dj skulle vi vara de snyggaste dj:arna i stan.
*Biografmaskinisten som kom ut och satte sig bredvid mig mitt under en film. Flirtade, frågade en massa frågor, bjöd på popcorn och ville veta vad jag skulle göra sen. I smyg andades han i sin hand och luktade, och tog sen en minttablett. Efteråt ville han visa mig maskinrummet.

Och så vidare..

Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra?

/Annie C, Freak Magnet