Jag ogillar läget

...att jag har gått och nynnat på Thomas Ledins Gilla läget hela dagen. Så himla irriterande! Visst, det kanske är lite som att sparka in en redan öppen dörr att klaga på Ledin, för jag vet i ärlighetens namn inte många i min omgivning som faktiskt gillar honom (även om de ändå verkar finnas därute, Ledinfansen). Och visst, han borde få skriva den ena mer kassa låten än den andra utan att jag ens skulle behöva bry mig. Det är ju inte så ofta som jag hamnar på ställen, lyssnar på radiokanaler eller se på tv-program där han spelas. Men nu sitter jag här och är söndernynnad i huvudet på hans nasala la-la-la-la-la-läget och funderar på vad är är för fel. Det jag stör mig på är nämligen det faktum att det verkar vara skitmusiken som fastnar i min skalle. Hela tiden. Har lyssnat på i (mitt tycke) bra musik hela dagen, men ändå är det la-la-la-la-la-läget som jag inte kan glömma. Råkade sätta på tvn i morse och antagligen flashade reklamen för hans skiva förbi, så än en gång är det mitt undermedvetna som har snappat upp den där raden. Alltså, jag har ett ben att picka med mitt undermedvetna...

Käkade middag med L och hennes ex förut (låt oss kalla honom L han med..eller L2, kanske), och hon hade också ridits av Ledinmaran idag. Fast då i en annan version. Nämligen den megacheesy textraden: Snart tystnar musiken. Vi kan gå långsamt genom stan. Vi kan stanna till ibland, vi kan drunkna i varann och om sanningen ska fram, jag vill att vi ska älska i natt... Jag släppte nästan en tår när hon reciterade textraden för mig. Men inte för att den är så vacker och romantisk (som det nog är tänkt att den ska vara) utan för att jag tycker att det är jobbigt att se en vän lida så.