Ladies and gentlemen we are floating in space

I natt var jag älskad och vacker och underbarast i världen. I morse vaknade jag upp till insikten om att det bara hade varit en dröm. Bummer! Gillade den varma och härliga känslan som fanns kvar i kroppen i en bråkdels sekund efter att jag hade vaknat. När bråkdelen av sekunden var över, kände jag mig dock bara klibbig och svettig där jag låg invirad i mitt tjocka täcke, ungefär som jag antar att en ost i en plastpåse skulle känna sig om den glömts kvar på bordet över natten. Om osten hade känsel och sinnen förstås.

Efter att jag krånglat mig ur täcket, och blivit av med det värsta klibbet, och efter att jag ätit ostmacka och hälsat på grannens dam d' jour (heter det så??), blev jag lite nostalgisk och satte på Spiritualizeds Ladies and gentlemen we are floating in space (inte för att ostmackan eller grannens lady friend hade något att göra med min nostalgi). Det var säkert fem år sedan sist jag lyssnade på den, kanske mer, men den var en av mina favoritskivor när jag gick i gymnasiet. Gissa om många minnesbilder kom upp i mitt huvud! Jag kom i håg hur det kändes att vara så trött att man nästan kräktes på tio över sju bussen till skolan på morgonen, och hur jag satt och halvsovande rabblade all I want in life's a little bit of love to take the pain away... i huvudet tillsammans med Jason Spaceman i öronen och tänkte att det var så himla sant. Om jag bara kunde bli älskad skulle allt ordna sig...och om bara the Great Blondino med de mörka ögonen kunde gå på vid nästa hållplats (please, please, säg att han gör det!!!), och om bara han kunde titta åt mitt håll, bara en endaste liten gång, eller sätta sig bredvid mig (nej, stick miffo! sätt dig inte här här ska ju the great blondino sitta!!). Jag kommer ihåg att jag var frusen varje morgon vilket förmodligen var en komination av att det var på höst/vintern och att det var så tidigt på morgonen. Och att jag var så trött att jag ville spy. Vet inte om the Great Blondino med de mörka ögonen ens visste att jag fanns, men om han gjorde det så var jag nog den där lilla, trötta, bleka med freestylen som stirrade på honom varje morgon på väg till skolan i ett års tid. Så här i efterhand vet jag inte vad som har hänt med honom. Sist jag såg honom var på bussen på väg hem från skolan våren 1998. Året vi tog studenten. Han mötte min blick. Han hade skäggstubb. Han hade små fjuniga hårstrån som stod som en gloria runt hans huvud.