Got me so down, I got me a headache

I thought about my space and I really got me down.

Hela veckan. Huvudvärk. Hjärtat som bultar i huvudet. Förstår vad han menar nu, Frank.

4:04 AM

Vaken. Hungrig. Trött. Saker att göra. Tar det aldrig slut?

Shite, tankar och trötthet.

Om ni vet hur en katt ser ut precis när den är på väg att somna men ändå försöker ha ögonen öppna så kanske ni kan förstå hur jag har känt mig den här helgen. Jobbat och försökt hålla mig vaken, men ändå känt att den där vita hinnan som kommer fram i trötta katters ögon aldrig varit särskilt långt borta i mina egna. Lika fullt har jag ändå varit klarvaken så fort jag lagt huvudet på kudden. För många tankar.

I natt däckade jag dock lyckligt men drömde märkliga drömmar. Bland annat att jag blev nedslagen av "hon i mitt grannskap som klär sig så konstigt" och hennes gäng. De anklagade mig för röstfusk och för att ha röstat på Folkpartiet trots att jag sagt att jag var liberal. Försökte förklara att Folkpartiet nog ska vara Sveriges liberala parti samtidigt som jag dementerade att jag röstat på dem. Konsigt klädda tjejen höll då fast mig medan hennes kompisar (killar) brände mig med cigaretter, ryckte mig i håret, gav mig en blåtira och stampade på min hand med Dr Martenskängor.

När jag hämtat mig lite upptäckte jag att jag skulle bli sen till skolan och skyndade mig dit. Gick i mellanstadiet. Väl där upptäckte jag att vi hade en vikarie. Det var Jonas Hassen Khemiri. Först hälsade han igenkännande, men frågade sen "och vad har hänt med dig då, lille vän?". Förklarade gråtande vad som hänt, och att jag röstade på sossarna. "Jaha", sa han då. "Var det för att du röstade på fel del i rätt block?". Sen skulle vi ha friluftsdag, och jag hade så klart glömt oömma kläder. Fick spela landbandy ändå och en man som hette Massoud, som var Jonas lärarassistent, erbjöd mig en shot vodka för att döva min smärta.

Ibland känns det ganska bra att vara vaken och att vara jag, ändå. Trots shite, tankar, trötthet och saker som ska göras.

De flesta skador sker i hemmet.

Först hällde jag tevatten över min arm. Sen attackerade killerkastrullen mitt långfinger. Blodigt värre. Hemmet är verkligen en farlig plats.

2:28 AM

Oj, vad mycket shite det fanns att tänka på i natt, då! Ska det fortsätta så här kommer jag snart att bli både fet och deprimerad. Det stod så i Aftonbladet. Att sömnbrist ökar risken för fetma och depression. Ett under att jag inte är tjockare och mer deprimerad än vad jag är. John Blund gillar att jävlas med mig!

Ner med rullgardinen

Annie C har dragit ner rullgardinen. I kväll blir det filmmarathon. Ensam. Själv är ju som sagt bäste dräng (ibland). Donnie Darko, Paraplyerna i Cherbourg och Dålig uppfostran står på repertoaren. Ska bara lyssna färdigt på Eli the Barrow Boy först.

Är ganska trött på mycket just nu. Och uppgiven. Vill likt psyktanten som brukade hänga i universitetets datasal fräsa "prata inte med mig!!!!" till första bästa som försöker inleda ett samtal. Men det ska jag inte.

Märklig helg.

Alot like cat woman, just without the leather

Det blev ingen promenad igår utan jag pöste på bussen hela vägen. Halvvägs ramlade en liten tant omkull med sin rullator och bussen blev stående i kanske tio minuter medan papper skulle skrivas och så vidare. Tanten verkade klara sig helskinnad, som tur var, men såg förskräckligt bräcklig ut. Jag kom försent till seminariet. Kanske skulle jag ha använt mina own two feet istället.

Efter seminariet åkte jag till jobbet och på vägen dit satt jag mitt emot en underlig filur på tunnelbanan. Han satt med glasögonen långt ner på näsan och stirrade på mig genom dem, som om han undersökte någonting sällsynt. Det var inte utan att jag fick lite The Collector-vibbar. Kom att tänka på huvudpersonen i John Fowles The Collector som samlar på fjärilar och tar tar hem dem och spänner upp dem på papper (eller vad det nu är han gör), men också tänker likadant om en kvinna han ser på stan. Ser henne som ett sällsynt exemplar som han vill ta hem och samla på. Och även gör det. Kanske var den här stackaren på tunnelbanan en närsynt krake som inte skulle göra en fluga förnär, men med min freak magnet-history är jag kanske lite extra nojig när det gäller sånt här. Och det får jag väl ändå lov att vara?

Arbetsdagen avslutades med att jag smet in på Mogwai och hann i stort sett se hela spelningen. Vilken intensitet! Kul att se dem som något mer än ett rött sken långt borta, som förra gången. Eftersom insmitningen inte var planerad hade jag såklart inte öronproppar med mig. Och efterom jag stod vid en högtalare var hotbilden mot min hörsel konstant och akut. På väg hem sen efter spelningen träfade jag på Dr L. Han skulle på Mogwai. Lite sent ute va?

Just nu är det jag och Sufjan hemma på min kammare.

I should be dancing, yeah

...men istället sitter jag här avsminkad och nyss hemkommen från jobbet och funderar på hur gärna The Decemberists vill vara Neutral Milk Hotel. Eller vill de det? Varannan sekund tror jag det och varannan tror jag det inte. Lyssnar på dem i vilket fall som helst. Just nu. Och sen. Funderar också på om jag ska göra slag i saken och promenera till Odenplan i morrn, men tanken på att Reinfeldt kan fastna under min sko igen får mig att tveka. Fast jag vet det. Och ni vet det. Och Fan och hans moster vet att det bara är en snyggt förpackad dålig ursäkt för att jag ska få sitta där och pösa på bussen.

Stövlade in med en bild på Gustaf Vasa till min frisör i dag. Måste säga att han misslyckades rejält. Var är skägget?!

Borde egentligen inte alls dansa, men jag har haft den där låten på hjärnan hela kvällen.

Nu ska jag sova.
Natti.

Reinfeldteffekten

Igår när jag stressade över Odenplan trampade jag på någonting som fastnade under min sko. Det var en moderatknapp med Fredrik Reinfeldts ansikte på.

Livstecken

From sunny California.

Hallelujah?

The Music Next Door

A week went by, and then another, and not a word from you. I remember when a day would be unusual.

Ja, så är det.

Senildement?

Kunde inte komma ihåg min portkod nyss. Den har inte ändrats sedan jag flyttade in för över tre år sedan. Hur är det fatt med mina hjärnceller, egentligen? Trodde att nio timmars sömn och en ordentlig frukost skulle få dem att kvickna till.

Attack of the killer saucepan

Finns det någon mer än jag som har lyckats skära upp tummen på en kastrull?

Varats olidliga svårhet

Det är bara så, vissa dagar är det bara svårt att finnas till. Idag har varit en sådan dag. Helt och hållet självförvållat, i och för sig.

Igår när jag med tom blick och kurrande mage var på väg hem efter en heldag föreläsningar föreslog L att vi skulle ta en tur till Debaser Medis senare på kvällen. Just då ville jag inget hellre än att åka hem, äta och slip into something a bit more comfortable, men hörde ändå min egen röst säga "ja, varför inte". Vi behövde ju inte vara där så länge, kom vi överens om. Åt det kan jag så här i efterhand skrocka "håhåhå, vad lite vi visste då!"...

Väl där fick jag visa leg för en vakt som granskade det onormalt länge innan jag kunde släppas in. Qué? Vad var problemet? Trodde hon att det var ett falskleg? Att jag var under 20 men skaffat ett leg där det står att jag är född på 70-talet? Kanske beundrade hon min frisyr. Eller så var hon bara övernitisk och letade efter något att anmärka på. Hursomhelst, kvällen bjöd på ett gäng bekanta ansikten från förr. Och äckelfreaket som i vanlig ordning travade efter oss varje steg vi tog. Kom till exempel fram och ställde sig bredvid mig när vi satt och pratade med Dr L och Dr E, som vi träffade på på övervåningen. Ställde sig väldigt nära. Och jag satt väldigt nära Dr E. Noll social kompetens. Alltså, var går går gränsen mellan bara jobbig och inte helt frisk? Ska jag behöva bli rädd?

Kvällen tog slut alldeles för fort så vi fortsatte hemma hos Dr L några timmar till. Där bjöds på ömsom sprit och ömsom på historier om fransmän på fyrahjulingar i Norrland, och hur Dr E (omedvetet) inspirerat en gammal klasskamrat till att gå med i Hare Krishna. Glömde ju såklart min mobil hemma hos Dr L. Borde kanske inte ha mobil efter alla incidenter det senaste året.

Idag har allt varit svårt. Att vakna. Att äta. Att duscha. Att bli snygg. Och framför allt, att åka in till stan och få tillbaka mobilen. När jag äntligen lyckats ta mig i kragen och komma iväg, och åkt två stationer med t-banan blev det stopp. På grund av något signalfel vid Slussen. Satt kanske en kvart, sen gick jag resten genom hela Öfre Östermalm. Kände mig som Nosferatu, så stark kändes solen i mina ögon. Och jag var säkert lika snygg också. Lite kortare naglar kanske. Och lite mer kött på benen.

Slutet gott. Fick min mobil. Handlade mat och åkte hem till mitt näste och slipped into something a bit more comfortable.

Det var ingen som hade ringt.

Cross the road, Molina

Det har varit en Songs: Ohiakväll. Massor av minnen. Vemod. Gråtröst. Cross the Road Molina, nu sluter jag mina stora melerade för i kväll.

God natt.

Note to self:

Öpnna ögonen och stäng munnen när någon fotograferar. Särskilt om bilden ska läggas ut på nätet.

Mansvärk

Ord från Mannen sedan han reste: Noll.

And oh, by the way...

Speaking of hängskrev och knän, dagens "sitta hemma framför datorn-outfit": Svarta plyschbyxor med häng på allt, svart tröja och röd munkjacka (med luvan uppe), och randiga strumpor. Fashoinista de luxe. Förstår om kvinnor vill vara mig, och män med mig. Det är bara så, vissa har det, andra inte. Stilkänsla kan inte köpas för pengar.

Förresten..

Efter att haft på mig mina nya jeans i en halvtimme hade jag hängskrev och knän på dem. De skulle ju vara tighta, ju! Stuprör! Dåligt köp.

Så. Himla. Trött.

Hade storslagna planer för vad jag skulle göra med min dag när jag åkte hem från skolan tidigare. Skulle handla och laga riktig mat, läsa Bourdieu, städa upp i röran som kallas mitt hem, och skriva några rader på magisteruppsatsen. Jag handlade. Och lagade mat. Sen skulle jag baaara ta en liiten kopp kaffe framför tvn för att koppla av. Sen visste jag ingenting förrän jag vaknade upp till Frannie Fines irriterande röst. Alltså, hur många program har det gjorts? Och vem i h-vete ser på dem? Vet i och för sig att J blev beroende av Nanny när hon var inlagd på sjukhus i en månad efter en bilolycka. Blev även beroende av Walker Texas Ranger, om jag inte minns helt fel. Till sitt försvar hade hon brutit sitt bäcken och inte kunde ta sig upp ur sängen på egen hand. Inte mycket annat att roa sig med, I suppose.

I natt kunde jag inte sova. Igen. Det kanske är förklaringen till att jag tuppade av framför tvn förut. Insomnia är inte någonting ovanligt i mitt liv, direkt, eftersom jag ofta har vaknätter då jag rannsakar mitt inre och tänker på all slags shit. I natt hade jag dock inte så mycket att älta utan var ganska trött. Tills några tyskar utanför fick för sig att fyllesjunga. I timmar. Alltså, Stockholm har ju lite av ett Berlinkomplex just nu och klubbar beskrivs ibland vara "nästan som i Berlin" (= någonting bra). Men det var dock en annan sida av Tyskland som jag fick uppleva i natt. Den sida av Tyskland som på riktigt tycker att Hasselhoff gör bra musik och som odlade fram Mattias Reim. För er lite yngre som kanske läser det här är förmodligen Mattias Reim ett okänt namn, men om jag säger att han var blond, hade hockeyfrilla och stentvättade jeans och sjöng saker som "Verdammt, ich lieb dich!", så kanske ni förstår. När klockan ringde sju i morse hade jag sovit tre timmar och var nära döden. Drömde att M letade igenom min garderob och blev äcklad över vad hon fann. Snacka om symboliskt (M läser psykologi).

Annars förvånas jag mest över att det alltid är lång kö på Ica, och att jag nog aldrig handlat där för under 100kr, hur lite jag än köper. Ett av livets mysterier.

Bootylicious

Idag köpte jag nya jeans. Sen nynnade jag på Sir Mix-A-Lots Baby Got Back, och Spinal Taps Big Bottom resten av dagen. Dunno why, egentligen.

Åååå, Lucksmiths!

Lucksmiths, åååå...

Lördagsbestyr

Idag har jag hittills:
*ätit frukost
*sanerat min gröna jacka från fågelbajs
*valt att se på Scrubs och Top Model i stället för att läsa Foucault (ja, Frida, det är sant!)
*hjälpt en portugis hitta till Elgiganten
*skickat några sms
*tänkt "nobody-loves me-tankar" till tonerna av Portishead i mitt huvud
*hunnit bli hungrig igen

Freakin' Birds

Tidigare ikväll när jag skulle ta en drink med L tyckte tydligen en fågel att jag såg ut som en toalett. Helvetes jävla äckel fågelfan!

Komplex

Usch! Fick just syn på en bild av mig själv från en dansgolvsbild från en klubb här i stan. Det skapade komplex och låg självkänsla hos mig. Tyckte att jag var snygg den där kvällen. Tydligen var det bara en illusion. Dålig hållning, bred rygg och ful frilla; allt jag annars tycker att jag inte har. Ännu ett skäl till att stanna på kammaren.

Age ain't nuthin' but a number

På mitt jobb är jag en av de äldsta. Bara J är något äldre med sina 29 år. Oftast tänker jag inte på att de flesta är så mycket yngre än vad jag är, och jag vet inte heller om de går och tänker på mig som gammlegäddan. I söndags blev det dock väldigt uppenbart då L berättade att han brukade hänga mycket på Lunarstorm när han gick i mellanstadiet. Började tänka på min egen mellanstadietid och på vad jag brukade göra. Varken Lunarstorm eller internet fanns i min föreställningsvärld då. Kommer inte ens ihåg om vi hade någon "riktig" dator, förutom min brors Atari (som jag brukade få låna någon halvtimme då och då om jag mutade honom med godis. Kan fortfarande höra hans "Piiip! Tiden börjar gå ut" och se hans framsträckta hand i riktning mot min godispåse, som jag sällan fick äta upp på egen hand). När jag gick i mellanstadiet var Madonna ute på sin Blonde Ambition World Tour, och jag kommer ihåg att jag ville gå, men fick svaret av min mamma "Är det nåt att se det? En kvinna som visar upp sig i underkläderna?". När jag gick i mellanstadiet lyssnade jag på Pet Shop Boys, för att de var aktuella då. När jag gick i mellanstadiet hade jag en affisch på Sebastian Bach från Skid Row på väggen och trodde att det sklle provocera någon för att han var långhårig. När min mammas väninna frågade vad det var för snygging var det inte lika roligt längre. När jag gick i mellanstadiet var Guns 'n' Roses populära och Nirvana slog igenom. När jag gick i mellanstadiet tyckte jag att New Kids On the Block was the shit. När jag gick i mellanstadiet såg jag Dr Alban på Åhléns i Karlstad. Och tog hans autograf...

Ah...det var tider det..

Om man sen pratar ålder med andra fraktioner av min bekantskapskrets får man ett annat perspektiv. Bara en sån sak som att Mannen var med sin första tjej samma år som jag började skolan får en att tänka till lite.