torsdag, september 07, 2006

Så. Himla. Trött.

Hade storslagna planer för vad jag skulle göra med min dag när jag åkte hem från skolan tidigare. Skulle handla och laga riktig mat, läsa Bourdieu, städa upp i röran som kallas mitt hem, och skriva några rader på magisteruppsatsen. Jag handlade. Och lagade mat. Sen skulle jag baaara ta en liiten kopp kaffe framför tvn för att koppla av. Sen visste jag ingenting förrän jag vaknade upp till Frannie Fines irriterande röst. Alltså, hur många program har det gjorts? Och vem i h-vete ser på dem? Vet i och för sig att J blev beroende av Nanny när hon var inlagd på sjukhus i en månad efter en bilolycka. Blev även beroende av Walker Texas Ranger, om jag inte minns helt fel. Till sitt försvar hade hon brutit sitt bäcken och inte kunde ta sig upp ur sängen på egen hand. Inte mycket annat att roa sig med, I suppose.

I natt kunde jag inte sova. Igen. Det kanske är förklaringen till att jag tuppade av framför tvn förut. Insomnia är inte någonting ovanligt i mitt liv, direkt, eftersom jag ofta har vaknätter då jag rannsakar mitt inre och tänker på all slags shit. I natt hade jag dock inte så mycket att älta utan var ganska trött. Tills några tyskar utanför fick för sig att fyllesjunga. I timmar. Alltså, Stockholm har ju lite av ett Berlinkomplex just nu och klubbar beskrivs ibland vara "nästan som i Berlin" (= någonting bra). Men det var dock en annan sida av Tyskland som jag fick uppleva i natt. Den sida av Tyskland som på riktigt tycker att Hasselhoff gör bra musik och som odlade fram Mattias Reim. För er lite yngre som kanske läser det här är förmodligen Mattias Reim ett okänt namn, men om jag säger att han var blond, hade hockeyfrilla och stentvättade jeans och sjöng saker som "Verdammt, ich lieb dich!", så kanske ni förstår. När klockan ringde sju i morse hade jag sovit tre timmar och var nära döden. Drömde att M letade igenom min garderob och blev äcklad över vad hon fann. Snacka om symboliskt (M läser psykologi).

Annars förvånas jag mest över att det alltid är lång kö på Ica, och att jag nog aldrig handlat där för under 100kr, hur lite jag än köper. Ett av livets mysterier.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tjena!
Själv sov jag över 14 timmar inatt... För mycket av det goda är ju aldrig bra heller.
Trodde förresten att jag såg dig på tunnelbanan idag och skulle gå och säga hej, som tur var insåg jag att det var någon helt annan innan jag knackade personen på axeln, annars brukar jag ofta få stamma fram någon lam ursäkt när jag besvärar främlingar på stan.
Have a nice day!

annie c sa...

14 timmar...ahhh, låter som ett utopia ör mig! Så mycket har jag nog inte sovit sedan jag lämnade spjälsängen.

Ha det bra du med!