Varats olidliga svårhet

Det är bara så, vissa dagar är det bara svårt att finnas till. Idag har varit en sådan dag. Helt och hållet självförvållat, i och för sig.

Igår när jag med tom blick och kurrande mage var på väg hem efter en heldag föreläsningar föreslog L att vi skulle ta en tur till Debaser Medis senare på kvällen. Just då ville jag inget hellre än att åka hem, äta och slip into something a bit more comfortable, men hörde ändå min egen röst säga "ja, varför inte". Vi behövde ju inte vara där så länge, kom vi överens om. Åt det kan jag så här i efterhand skrocka "håhåhå, vad lite vi visste då!"...

Väl där fick jag visa leg för en vakt som granskade det onormalt länge innan jag kunde släppas in. Qué? Vad var problemet? Trodde hon att det var ett falskleg? Att jag var under 20 men skaffat ett leg där det står att jag är född på 70-talet? Kanske beundrade hon min frisyr. Eller så var hon bara övernitisk och letade efter något att anmärka på. Hursomhelst, kvällen bjöd på ett gäng bekanta ansikten från förr. Och äckelfreaket som i vanlig ordning travade efter oss varje steg vi tog. Kom till exempel fram och ställde sig bredvid mig när vi satt och pratade med Dr L och Dr E, som vi träffade på på övervåningen. Ställde sig väldigt nära. Och jag satt väldigt nära Dr E. Noll social kompetens. Alltså, var går går gränsen mellan bara jobbig och inte helt frisk? Ska jag behöva bli rädd?

Kvällen tog slut alldeles för fort så vi fortsatte hemma hos Dr L några timmar till. Där bjöds på ömsom sprit och ömsom på historier om fransmän på fyrahjulingar i Norrland, och hur Dr E (omedvetet) inspirerat en gammal klasskamrat till att gå med i Hare Krishna. Glömde ju såklart min mobil hemma hos Dr L. Borde kanske inte ha mobil efter alla incidenter det senaste året.

Idag har allt varit svårt. Att vakna. Att äta. Att duscha. Att bli snygg. Och framför allt, att åka in till stan och få tillbaka mobilen. När jag äntligen lyckats ta mig i kragen och komma iväg, och åkt två stationer med t-banan blev det stopp. På grund av något signalfel vid Slussen. Satt kanske en kvart, sen gick jag resten genom hela Öfre Östermalm. Kände mig som Nosferatu, så stark kändes solen i mina ögon. Och jag var säkert lika snygg också. Lite kortare naglar kanske. Och lite mer kött på benen.

Slutet gott. Fick min mobil. Handlade mat och åkte hem till mitt näste och slipped into something a bit more comfortable.

Det var ingen som hade ringt.