Wind of change

Min Berlinmur håller på att rivas. Jag har flyttat från studentghettot, blivit sambo, pluggat färdigt (nästan i alla fall) och skaffat mig ett jobb. Allt inom loppet av några veckor. I måndags var jag uppgiven och tyckte synd om mig själv. Tänkte på min kassa ekonomi. På hur trött jag är på att vrida och vända på varenda liten krona, och på hur snygga människor som har råd att köpa nya kläder faktiskt kan vara. I tisdags var jag på en arbetsintervju. I går fick jag jobbet. Nu sitter jag här och försöker roa mig på Internet medan jag väntar på ett samtal från rektorn. Vi ska löneförhandla. Det kommer att bli min allra första löneförhandling och jag är rädd att jag ska bli för mesig och nöja mig med en alldeles för låg lön. Jag är ju van att klara mig på mellan 5000-7000/mån, så allt över 15000 känns som en dröm.

Och så har jag flyttat. Om någon ändå kunde förstå hur skönt det kändes när jag i söndags låste dörren till "mitt" rum, lade nycklarna i ett kuvert, slängde in det i husvärdskontorets brevlåda, och klafsade över det där leriga fältet i mörkret för allra sista gången.

I går jobbade jag på teatern. Vet inte om det var sista gången. Det kanske det var.

Strån till stacken

Visste inte om jag skulle skratta eller spy i morse när jag slog upp DN och läste Svenskt näringslivs helsidesannons. Vilken sedelärande saga! Om vi inte handlar mer kommer butikerna få stänga, och deras stackars ägare får fira jul i misär. Stackars Antonia Axelsson Jonsson och Stefan Persson, eller vilka det nu är som äger Åhléns och H&M, kanske blir det bara lutfisk för dem i år. Det är är alltså vårt ansvar att se till att de får en fröjdefull jul.

Enligt dem själva, Svenskt näringsliv alltså, är syftet att " få igång ett samtal om de frågor som vi på Svenskt Näringsliv tycker är viktiga men som alltför ofta uppfattas som svåra och abstrakta. I samhällsdebatten finns ofta ett tilltal som gör att många känner sig exkluderade, därför väljer Svenskt Näringsliv att förenkla i så hög utsträckning som möjligt för att få ut budskapet till så många som möjligt". Eh, varför sagoformen? För att nå barnen? Dags att de lär sig tidigt? Eller säger det bara något om deras människosyn? Att de försöker tala till bönder på bönders vis, men inte riktigt vet hur? Mycket intressant.

Vladimir Propp menade att alla sagor har en och samma struktur och att sagans karaktärer kan ha 31 olika funktioner. Jag kommer inte ihåg vilka alla dessa är nu (om jag nu någonsin har vetat det). Undar vad han skulle ha sagt om den här sagan. Vem är hjälpare och vem är skurken? Och på riktigt, vilken funktion har vi själva? Är vi skurkar eller hjälpare?

Annars, samma gamla i mitt liv. Vet inte om jag ska gråta eller spy just nu, och det beror bara på inre omständigheter. De yttre är bra. Visst, kunde ha snyggare kläder, mer pengar och en färdig utbildning, men man kan väl inte få allt här i livet. Har ju en karl, och det är ju många flickors dröm, har jag förstått.

Bloggdöden

Min blogg är inte död, om det nu är någon som har trott det, den har bara legat i respirator ett tag. Nu ger den ifrån sig ett livstecken, en blinkning eller kanske ett finger som rör sig. Kanske går detta livstecken obemärkt förbi, men det är likväl ett tecken på att det fortfarande finns liv. Eller så är det en sista dödsryckning, vem vet.

Tröttheten är inte lika massiv och påtaglig nu som den var för en månad sedan. Jag kanske inte sprudlar av energi, direkt, och visst har jag mina dagar då den trötta hinnan är en realitet i mina ögon och då jag känner mig som Putin ser ut, och helst vill rulla in mig i en filt och inte komma fram förrän det är vår. Men den senaste tiden har inte dessa dagar återkommit så ofta och jag känner mig faktiskt ganska nöjd och tillfreds med tillvaron. Att jag har massor som borde göras och som jag betar av i alldeles för sakta mak är något jag mest går runt och förtränger. Försökte vara effektiv förra veckan. Det slutade med att jag la en väska med tre kursböcker i bredvid en dator på Stockholms universitet och åkte hem utan att ta med den. Pucko till klantarsle! Var arg på mig själv resten av veckan.

Idag hasar jag runt i ekorrliknande tofflor, vis av erfarenheten att spiskummin luktar svett. Lagade linssoppa igår och kryddade den med spiskummin. Nu luktar hela lägenheten inklusive jag själv och mina kläder svett. Fan, alla kommer tro att jag inte sköter min personliga hygien. Att jag struntar i att duscha och att jag är en sån som tar upp kläderna ur tvättkorgen om jag inte har någonting rent i garderoben. Hur ska jag få folk som inte känner mig att inte tro att jag är ett äckel? Skylta med mina apoteketpåsar? Eller ska jag helt enkelt strunta i om de gör det? Kanske ska stå för att jag luktar som ett svettmonster. Vara glad för att jag i alla fall kan laga mat som smakar gott.

Kan man älska någon som i flera års tid attackerade mig och bet mig i benen när jag skulle lägga mig? Som demonstrativt rev ner saker från hyllorna om nätterna och som rev sönder morgontidningen bara för att få uppmärksamhet? Som har kissat i mitt knä? Som kräktes var och varannan dag? Som hängde över bordet varje morgon för att ta chansen och slicka på smörkniven? Ja, jag kunde det. Och nu saknar jag honom också. Älskade lilla gammelgubb-Rambo lever inte längre. Stackars kissen blev sjuk och kunde inte leva vidare. Ledsamt, men kanske inte helt oväntat eftersom han var över 18 år gammal. Han var en åttiotalist.

Ikväll ska jag jobba. Ska ta itu med svett-linssoppekastrullen först. Och ta ett bad. Och läsa lite i min bok. Och vika lite tvätt. Krav, krav, krav.

Prestationshöjande medel

Ja, ryktet är sant. Jag är dopad. Jag kände mig trött och gick in i en hälsokostaffär och blev lockad till köp av en "fräsch" äldre kvinna med vit rock. Hade först försökt boka tid hos en läkare, men kunde inte få någon förrän i slutet av november. Så jag var desperat. När kvinnan frågade om jag behövde hjälp, sa jag att jag känt mig trött och hängig. Tröttare och mer hängig än vanligt. Så hon beskrev alla olika pillerburkar och elixir som fanns i butiken, och deras funktion och verkan, och vad de innehöll. Och kostade (att det finns pengar att tjäna i hälsokostbranschen är ingenting jag tvivlar på nu). Fastnade för nyckleorden multivitamin+ järn+ zink och alla mineraler, en om dagen, och under hundra kronor i pris, samt uppiggande effekt i form av ginseng. Ojojojojoj!! Precis vad jag behöver för att mota Putin i grind, tänke jag och slängde fram mitt visakort till kvinnan. Nu ska det bli slut på sömntutar- och gnällspiksfasonerna! Måste bevisa för min älskling att den underbara och ickegnälliga donnan han blev kär i fortfarande finns kvar där under dimridån av trötta ögon och negativa tankespiraler. Jag ska dessutom bli ett under av effektivitet nu, hade jag tänkt. Mitt liv som student går in i sin allra sista fas och jag måste snart ta ett nappatag för att det inte ska bli min näst sista fas. Jag har saker att prestera. Så jag dopar mig och hoppas på det bästa.

Femme Fatigue 3.0

Nu har tröttheten tagit sig in i min kropp igen. Och med den, även vresigheten. Och ältandet. Och klumpen i magen. Och jag tänker tankar jag vet att jag inte borde tänka, för det finns ingen grund i dem, men jag tänker dem ändå. Och jag skäms över att sådana lågheter finns i mig, och över det faktum att jag skäms över att ha helt normala mänskliga reaktioner och känslor. Hänger ni med? Måste bli av med det übermenschideal jag har satt upp för mig själv att leva efter. Måste kunna möta Putin i spegeln och säga "det är ok att vara vanlig, Annie. Du är ingen speciell, men det gör inget, för du har människor som tycker om dig ändå". Antar att det alltid kommer att finnas människor som är snyggare, smartare, roligare och mer spännande, hur jag än vrider och vänder på min personlighet.

Nästa vecka ska jag klippa mig för första gången sedan i maj. Det är dags nu. Gustaf Vasa skulle vända sig i sin grav. Nästa vecka är jag färdig med lärarhögskolan för gott (förhoppningsvis). Nästa vecka får jag min lön och behöver inte längre låna pengar för att kunna betala min hyra. Snart ska jag flytta. Samboskapet hägrar. Mitt liv 2.0, liksom.

Nu ska jag jobba, i mitt anletes svett, som jag redan sunkat runt i hela dagen. Kommer inte att hinna duscha nu eftersom jag fastnade här. Det är ett pris man får betala.

Jag försöker tolka

det faktum att jag nynnat på Don't Fear the Reaper hela dagen.

Dagens kändisspottning:

Ernst Brunner. Han ville ha mig. Kunde se det i hans male gaze.

Count your blemishes. You can't, they're all gone

Built to Spill på cd:n i morse fick mig att tänka på då. Ett då som känns väldigt länge sedan, men som egentligen inte är det. Jag hade kortare hår då, och mörkare. Jag hade mer pengar. Jag hade fler sömnlösa nätter. Och en vän som försvann.

Nu har jag kärlek. Jag vill inte tillbaka.

Gnällspik

Tillåt mig att gnälla.
Tvingades avboka min klipptid eftersom det var stopp i tunnelbanan och jag inte kunde komma dit i tid. Jag har ont i fötterna. Jobbade länge igår i dåliga skor och har blåsor under varje tå och har dessutom utvecklat en skavsårsknöl på vänstra hälen. Haltar och har ful frisyr. Som kakan på moset har jag inte heller träffat min man på flera dagar. Och jag ska jobba ikväll, och i morrn och på söndag.

Undrar om du gillar gerbera

Började dagen med att känna mig älskad, både innan och efter morgonkaffet och ostmackan. Sedan lyssnade jag på M Ward medan jag diskade. Nynnade med, men bytte sedan skiva till Säkert, lagom till att jag borstade tänderna. Måste alltid sjunga med, gärna högt, även om munnen är full av tandkrämslödder och en tandborste. Nu är jag hemma hos mig i min grotta till bostad och hänger framför datorn. Hänger är det rätta ordet eftersom jag sitter på huk, uppflugen på min stol. Inte särskilt ergonomiskt, men jag har inte tänkt sitta här så länge. Jag har saker att uträtta. Böcker att läsa, uppsatser att skriva och folk att ringa.

Skulle ha jobbat hela helgen, men fick ledigt både lördag och söndag utan att jag bad om det. Tackade och tog emot, trots att jag vet att det innebär en mindre summa på lönebeskedet nästa månad. Har känt mig väldigt disträ och ur gängorna på jobbet de senaste gångerna. Har inte orkat engagera mig utan har bara velat sluta tidigt. Ungefär som i skolan, som de som sitter längst bak i klassrummet och bara vill ha rast. Måste försöka skärpa mig till helgen då det nog blir en hel del att göra. Går inte att bara vilja ha rast. Luther skulle ta mig i örat.

Medioker

Idag är jag ful. Tvättar och lyssnar på Go-Betweens lite för högt än vad som är behagligt, egentligen. Men just nu vill jag inte ha det på något annat vis. Bäst att ladda upp med rena kläder och ta vara på denna kanske sista stund av att bara vara nu innan jobb och plugg brakar loss på riktigt. Nästa vecka är inrutad på minuten.

Flydde verkligheten och åkte till Rom förra veckan. Bara i fyra dagar, men det var en härlig verklighetsflykt. Lyckades förtränga diskbänksrealismen som så ofta tar mina tankar i anspråk och som kan få mig att älta och vrida och vända på allt. Den senaste tiden har dessa tankar mest handlat om pengar. Hatar att vara pank. Inte bara det att jag inte har så mycket pengar att handla för. Jag kan klara mig ganska bra utan att köpa nya saker. Har det jag behöver, men måste så klart kunna betala mina räkningar och äta mig mätt. Det jag hatar med att vara pank är att hela tiden behöva tacka nej, och att hela tiden känna att man är en belastning för sin omgivning, som har mer pengar och som vill umgås, men på grund av mig också måste välja ett billigare alternativ. Nu är det ju inte så att mina vänner är lyxlirare som vill spruta champagne och beställa in helrör. Snarare tvärtom. Men fika några gånger i veckan, någon öl, kanske en utgång med inträde och min budget för hösten är spräckt. Tycker att pengar är ganska tråkigt men nödvändigt, och därför hatar jag att behöva tänka så mycket på pengar. Får väl egentligen inte klaga. Har ju själv försatt mig i den situation jag är. Och jag behöver ju inte svälta eller leva på gatan.

Ville göra som Hacke Hackspett på julafton och sätta en pistol mot tinningen och en snara runt halsen, när jag samma morgon som vi skulle åka till Rom tog ut pengar i en bankomat, men gick därifrån utan att ta med mig pengarna. 400kr rakt ner i sjön. Smart, Annie! Jättesmart!

Annars funderar jag mest på hur jag ska kunna ta upp bloggandet igen. Om jag ska ta upp bloggandet igen. Känner att jag inte har så mycket att komma med, och att jag skriver ganska trist om trista saker. Det finns ju så många som gör det så mycket bättre. Ungefär som jag tänker om allt jag gör, i och för sig. Medioker är dagens ord. Slå upp det om du inte vet vad det betyder. Kanske finns det en bild av mig där bredvid. Sen kan du slå upp självömkan.

Saker jag sett idag

Tagit två långa promenader idag. Såg en tv-kändis, en orm och en råtta. Dock ej tillsammans.

Döden

Trots vit bomull mot solbränd hud, poptvåsamhet, heterosex och ladida har jag tänkt mycket på döden idag. Min egen död. Och på hur mycket jag just nu vill att Bonnie 'Prince' Billys A Minor Place ska spelas på min begravning. Lyssnade på den i morse när jag åt min andra frukost och slogs av hur psalmlik och vacker den är. Tänkte begravning. Tänkte död. Och åt yoghurt med äppelmos i bara underkläderna. Tänkte på hur jag vill att min kropp ska få användas till allt och vad som helst när jag är död. Och på hur jag vill att mina dagböcker ska brännas. Vill bli ihågkommen som sofistikerad, smart och rolig.

En enkel ekvation

Efter regn kommer solsken, vilket också betyder att efter solsken kommer regn. Det är helt uppenbart på fler än ett sätt idag. Fan.

(Det kändes som) Hundra år av ensamhet.

Jahaja, nu har bloggeriet lyckats fylla ett år. Gratulera gärna, det skulle uppskattas. Bekräftelsebehovet har bara ökat med varje nytt inlägg. Har suttit och läst igenom alla inlägg sedan förra året, och precis som när jag brukar läsa mina gamla dagböcker skäms jag över vissa, blir nostalgisk över andra och förundras över hur mycket som har hänt samtidigt som det känns som om ingenting har hänt. Som om jag mest stått och stampat på samma ställe, som i ett vakuum. Fast det är ju inte sant. Förra året vid den här tiden tillbringade jag, till exempel, inte en härlig helg ute i skärgården med en man som jag är kär i, och som är kär i mig tillbaka. Jag gick inte upp tidigt en lördag för att hinna med en båt, som redan hade gått när vi kom fram till strömkajen. Jag hoppade inte på första bästa båt ut till en vacker skärgårdsö för att tillsammans med en vacker man trotsa kroppsnojedjävulen och springa runt i solen i bikini. Och solglasögon som får mig att se prepubertal ut. Så, gratulera gärna. Sånt hände inte förra året.

Saker jag sett från mitt fönster:

Tokroliga studentgrillfester.
Indisk storfamilj som grillade.
Brinnande madrasser.
Gycklare som jonglerade med facklor.
Gothpar som rökte vattenpipa.
Igelkottungar.
En skata som jagade en råtta.
Tyskar som sjöng tysk allsång.
Toplessbrudar.
Ryss i combatbyxor som försökte stöta på toplessbrudar.
En gammal elev.
En kille min kompis dejtat.
En annan kille en annan kompis dejtat.
Polisavspärrningar.
Brandkåren.
En loppmarknad.
Bland annat.

Ska inte gå in närmare på vad jag har hört.

Annars har jag lite av en klump i magen just nu. Rannsakar och ältar.

Sämst på fest, bäst på test

Tänker tillbaka på min ungdomstid.

Glesbygdsnarcissism

Är i glesbygd. Hänger mest med mamma och pappa, klappar katten, saknar min man, går skogspromenader och speglar mig i spegeln som står lutad mot väggen i min brors gamla rum. Åh, vad jag gillar att spegla mig i den! Den är bra på att förmedla illusionen av mig som lång och slank, med oändligt långa ben. Badrumsspegeln är däremot inte lika förlåtande. Där syns varje por i mitt ansikte. Där blickar Vladimir Putin mot mig igen.

Annars grubblar jag mest på om det är Tori Amos på bilden i Kicks-reklamen.

Poptvåsamhet

Röster har höjts om att det är dags att uppdatera bloggen. Har dragit mig lite för att skriva några inlägg den senaste tiden. Det liv jag har levt i snart en månad passar ju inte in i genren diskbänksrealism (vilket ju är den genre jag behärskar och känner mig trygg i). Har varit på fester, träffat vänner, levt över mina tillgångar, blivit kär, ägnat mig åt poptvåsamhet, la di da. Jag har det bra, och de enda spår jag har kvar efter mitt diskbänksrealistiska liv är de bleka låren (och min ostrukturerade och dammiga grotta till hem).

Åh, åh, åh!

För första gången på femton år fick jag bara rolig post i brevlådan idag. Massor med rolig post! En cd från en gammal bekants nya band, ett vykort med Charles och Camilla, mitt nya bankomatkort jag har väntat på allt för länge, och skrivuppgifter min lärare kommenterat med enbart positiva kommentarer. Inte en enda räkning eller tråkig reklamtidning, eller kontoutdrag man inte vill öppna. Jag blir glad för så lite nuförtiden.

Fönstret mot gården

Undrar om det är panchoafton vid grillplatsen utanför mitt fönster. Har skymtat flera gråa, krulliga tanter där idag, och det är ju annars ganska ovanligt. Det brukar mest vara studenter med tokroliga outfits och med ölglas fastsydda i snören i sina overaller som festar här utanför. De brukar oftast gilla att sjunga sånger också, har jag märkt. Tanterna verkar dock vara lite lugnare, kan inte ens se dem nu. Men vem vet, de var kanske värsta partybrudarna när de var unga.

Undar hur jag blir när jag blir gammal. Förmodligen ingen partytant. Är ju inte direkt någon partybrud nu. Måste dock säga att jag har tagit ett nappatag vad gäller mitt sociala liv de senaste veckorna. Har i princip tackat ja till alla erbjudanden jag fått (nästan...), och för en gångs skull har jag fått erbjudanden från många olika håll. Det känns nästan som om jag har ett liv.

Just nu sitter jag vid min dator och spanar ut mot gården. Som en baksmälla efter att ha haft ett liv den senaste veckan ligger jag lite efter med alla mina inlämningar. Ambitionen har hela dagen varit att skriva färdigt åtminstone en av de fyra jag har kvar att göra innan måndag. Men motivationen är låg. Och jag tänker på annat. Och jag surfar in på onödiga sidor. Bara för att. Till exempel den med alla katter som ser ut som Hitler. Lyssnar på musik och sjunger med, och tänker på att jag kanske borde ta en promenad. Men tar jag en promenad så är jag ju borta från datorn, som jag ju behöver för att skriva mina inlämningar. Så jag skriver här istället. Och jag sitter där jag sitter. Until the end of time.

Skaffa hörapparat!

Annie C: "Ska hem och se på Six Feet Under ikväll"
Arbetskamrat: "Åh! Har du en dejt??"
Annie C: ???
Arbetskamrat: "Tyckte du sa att du ska hem och ha sex med Andrew ikväll"

Kära läsare,

Om ni nu finns. Tänkte bara meddela att jag har sanerat mitt hem. Det är inte längre en grotta. Bytt gardiner har jag gjort också, och lagt på det nya överkastet. Nu ska jag brottas med en bokhylla, hade jag tänkt.

Casual Thursday

Igår var det torsdag och det enda jag hade planerat för dagen var en långpromenad med en vän. Laddade upp med grötfrukost och satte på mig min långpromenadoutfit: t-shirt, munkjacka, jerseykjol och mina sköna, sköna gympaskor. Sådär lagom sportigt utan att bli flåshurtigt. Flåshurt och jag går liksom inte ihop. Är inte särskild nyponrosig av mig och flåshurtkläder minus nyponros kan lätt bli white trash, inbillar jag mig.

Men nu blev det ingen långpromenad. Det blev en IKEA-tripp istället. Och eftersom jag länge har gått och hatat the state of my home, och funderat på att flytta hemifrån mer än en gång, kändes en IKEA-tripp som en underbar idé. Hamnade i ett dilemma dock. Ett stilistiskt dilemma. Kände mig väldigt bekväm i min långpromenadoutfit, men att ge mig ut bland folk i den i ett annat syfte än motion tog emot. Är ju inte en naturlig skönhet som ser bra ut vad hon än tar på sig, och jag har därför alltid fått förlita mig på min stil, min frisyr och på smink (thank God för concealer och rouge!). Kalla det dåligt självförtroende, men jag har alltid haft problem att vistas bland folk utan smink, en välfixad frisyr och uttänkta kläder. Även om mina kläder inte är superuppseendeväckande snygga, så är det alltid kläder som jag tycker att jag kommer till min rätt i. Och det gör jag inte i gympaskor och munkjacka, direkt.

Tänkte byta till snyggare skor, men ångrade mig och åkte till IKEA i mina vita och rosa träningsskor. Och det var jättebefriande! Och skönt att inte få ont i fötterna efter en timme! I England brukar de ibland ha vissa dagar då det är ok att komma till jobbet/skolan i sina vanliga kläder istället för kostym eller skoluniform. Det kändes lite som en sådan dag för mig. Jag tog av mig min uniform och visade mitt mer avslappnade jag. Jag hade en Casual Thursday.

Pop Quiz II

Så, nu är det dags för vårens pop quiz i Annie C-kunskap. Hur väl känner du din Annie? Svara och vinn fina, hemliga priser!

1. Vad gjorde Annie C i måndags kväll?
a. Såg på en tv-serie om Henrik Ibsen.
b. Var på bio med en vän.
c. Var på bio med en man.

2. Vem fyller år på torsdag?
a. Annies klasskompis.
b. Annies morbror.
c. Grannen ovanför.

3. Vad ville Annie C vara när hon var liten?
a. Skådespelerska.
b. Sångerska.
c. Katt.

4. Vilket av följande gjorde Annie C i lördags?
a. Drack vin och åt chips med en vän och dennes ex?
b. Lyfte på armen när Dj:n spelade Hot Chip och sprang ut på dansgolvet, skrek och spillde öl i ren eufori.
c. Låg hemma och drömde om att få känna eufori.

5. Vilket av följande har Annie C gjort mest de senaste månaderna?
a. Sovit.
b. Åkt Roslagsbanan.
c. Pluggat.

6. Vilken fiktiv figur har Annie C identifierat sig med den senaste tiden?
a. Madame Bovary
b. Josef K
c. Gregor Samsa

7. Vem är snyggast, enligt Annie?
a. En ung Al Pacino.
b. En ung Robert Redford.
c. En åldrad Brad Pitt.

8. Att Annie C drar till sig freaks, är ingen nyhet, men vad är den freakigaste klädseln Annie C har stött på?
a. Pikétröja med påsydda handdukar (en fram och en bak), och ingenting mer, på äldre herre 75+.
b. Sin egen (fula) ryggsäck på äldre herre 75+.
c. Mjukisbyxor och finskor på yngre kvinnor, 14+.

9. Annie C fyllde år för inte så länge sedan, men vilket datum var det?
a. 12 april.
b. 1 maj.
c. 11 april.

10. Vem pratade Annie C sist med i telefon?
a. Mannen.
b. Chefen.
c. Mamma.

They said you were a criminal, no one sees no crime

Singin' the blues idag. Lyssnar på Roky Ericksson och tänker på den där notisen jag läste i Metro, om den dödsdömde fången vars sista vilja var att en hemlös skulle få en pizza. Han ville ge bort sin sista måltid. Han fick inte sin vilja igenom. De gick inte med på det. Läste det i morse när jag satt på tunnelbanan på väg in till stan för att köpa hudcréme. Det var en liten notis, bara några rader, men jag blev berörd av det jag läste. Kände mig ledsen, och gör forfarande det när jag tänker på det. Ser det som ett sundhetsecken att jag berördes. Att jag inte är helt känslokall och avtrubbad. Ibland känns det nästan så. Kall. Kylig. Cool as ice. Iskall. Frystorkad. Som en maskin som bara jobbar på utan att beröras av någonting.

Twee me

Har tagit fram mitt mespopsjag idag. Lyssnar på Lucksmiths och tänker på den där gången jag pratade med Tali. Hur mycket mer twee kan man bli?

Syndabocken

Grinig. Sur. Irriterad. Cranky. Tredje dagen i rad nu som jag har försovit mig. Mina grannar ovanför spelar powerballader nätterna igenom. Det låter som om det är hemma hos mig. Poweballader är aldrig kul. Särskilt inte när man ska upp 5.30. Det är deras fel att jag sitter här och är sur som ättika och känner mig som en surkärring som bara vill klaga på folk som har det kul. Det är deras fel att jag inte hann äta frukost. Det är deras fel att jag sett ut som en flotthög hela dagen. Det är deras fel att jag kom försent till morgonmötet. Det är deras fel om jag går upp i vikt och blir deprimerad. Det är deras fel att jag inte orkar städa. Det är deras fel att bostadspriserna fortsätter att stiga i Stockholm. Det är deras fel att SL-kortet kommer att höjas. Det är deras fel att folk svälter. Det är deras fel att kriget i Irak bara fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter.

Nämnde jag att jag är lite grinig? Att jag inte fått sova ordentligt på flera nätter? Att mina grannars powerballader håller på att driva mig till vansinne?

Emo

Idag är jag ledig. Och våren är här. Det är nu som man borde vara sådär lycklig och kvittrande på en picknickfilt någonstans. Men jag går bara runt här hemma och ser inget annat än misär. Och är för dåsigt trött att göra någonting åt det. Och blir bara mer och mer less på mig själv och på min oförmåga att ta itu med saker och ting. Har haft lite tid nu att se sådant jag har blundat för i flera månader. Månader då det har varit mörkt och då jag har åkt hemifrån tidigt och kommit hem sent. Och nu känns det som om jag har målat in mig i ett hörn av papper och böcker, och kläder och väskor, och skor och halsband, och damm och smutsiga fönster och tvätt och växter som håller på att dö, och ett blekt ansikte i spegeln, och celluliter och valkar på magen, och torra händer och ett torrt liv. Mitt i allt sitter jag och är orkeslös och vill bara sova.

Skrattade igenkännande när jag läste början av Kafkas Förvandlingen för min klass häromdagen. Jag kände mig som Gregor Samsa som har så svårt att ta sig upp ur sängen för att han har förvandlats till en skalbagge och hamnat på rygg. Ungefär lika kämpigt har jag tyckt att det har varit att ta sig upp ur sängen den senaste tiden. Oftast har jag också legat kvar och tänkt på allt annat samtidigt som jag tänkt att jag borde gå upp. Antar att jag inte är unik, dock.

Nä, nu får jag fan ta och kamma mig. Rycka upp mig och inte vara så himla emo. Ska sluta dissa våren och identifiera mig med Kafkafigurer ( note to self: Du är inte 17 år längre!).

Testosteronkör

Hörde några grannar hurra och skrika så där upphetsat som bara män i grupp kan. Antar att det inte var för att Jaeda blev utröstad ur Top Model.

"Wohoo...horan!"

Scenen är tisdag morgon, klockan 06.45, vid universitetets tunnelbanestation. Annie C är trött. Mycket trött. Magen kurrar efter frukost och väskan med alla böcker känns tung över hennes axel. Hon är osminkad och håret är fortfarande blött efter morgonduschen. Hon står och tar ut pengar vid bankomaten och hon är irriterad över att en maska har gått på hennes strumpbyxor. Ett ansikte utan smink, en frisyr utan frisyr och en maska som gått på strumpbyxorna kan ibland vara skäl nog för att bli kufförklarad om man arbetar som lärare. Nåja, hon luktar i alla fall gott, och det är ju ett plus. Svettdoftande lärare vill ingen ha, tänker Annie C samtidigt som hon får syn på en kvinna som kommer uppraglande från tunnelbanans rulltrappa. Kvinnan är verkligen en uppenbarelse! I sina tio-centimetersklackar är hon mycket lång, och hon tornar upp sig bredvid Annie Cs 160 centimeter, och börjar knacka på dörren till Pressbyrån, som ännu inte har öppnat. Håret är platinablont, blankt och välkammat i en snygg page och make-upen är vällagd, om än något väl tilltagen så här tidigt på morgonen. Kvinnan har en chic cocktailklänning på sig. Och en vit midjekort päls.

När kvinnan inte får någon respons på sina knackningar vänder hon sig till Annie C och frågar när pressbyrån öppnar. "Sju, kanske", piper Annie C. Men kvinnan fortsätter att knacka och rycka i dörrhandtaget. Hon har fått syn på en tjej som håller på att förbereda öppningen där inne. När tjejen inte öppnar, knackar kvinnan ännu hårdare och ropar "Wohoo...horan!", till tjejen där inne. När hon fortfarande inte har fått någon respons pekar hon finger och raglar iväg mot bussarna till Lappkärrsberget. Tjejen i Pressbyrån öppnar då dörren. Hon har blivit provocerad av fingerpekandet och frågar argt vad kvinnan vill. Kvinnan i pälsen skriker då "NAMNET!! GE MIG DITT NAMN!!! Jag ska sätta dit dig! Min pappa ÄGER faktiskt Pressbyrån, så det här ska du få för!!!".

Annie C avlägsnade sig tyst från platsen och ryckte med sig en Metro i förbifarten. Det här var det mest otippade som hänt Annie C en vanlig tisdag, klockan 06.45.

So cheap and juicy

Dansade mig till en nackpärr i natt. Tänkte ta i ordentligt nu när jag var på klubb för första gången på flera månader. Var väl inte särskilt vild, direkt. Och inte gjorde jag min berömda spasm-Devo-dans heller (som kanske egentligen är mer David Byrne när jag tänker efter). Vet inte vad jag ska skylla på. Fick aldrig nackspärr efter en natts dansande när jag var nitton. Tyckte jag såg Ronnie Sandahl. Men jag vet inte. Det kan ha varit en Ronnie-wannabe. Om det nu finns sådana. Frankly, I don't give a damn egentligen.

Träffade på en kille från min högstadieklass. Har inte sett honom sedan vi slutade nian. Han såg likadan ut nu som då. Samma blonda, fluffiga hår och samma Peak Performance-stylee. Det enda som inte stämde var blicken. På den tiden sa den självsäkert "jag-spelar-hockey-jag-är cool-och-alla-tjejer-vill-vara-med-mig". Nu sa den snarare "jag-spelade-hockey-jag -var-cool-finns-det-ingen-tjej-som-vill-vara-med-mig??". Jag gav mig inte till känna, och jag vet inte om han ens kände igen mig. Vi hade inte så mycket att säga varandra då, och jag vet inte om vi har så mycket mer att säga varandra nu. Har inget otalt med honom dock.

Nu sitter jag här med rufsigt hår och en förstor svart tröja som jag köpte i ett tillfälligt "jag ska börja träna-rus" i början av januari. Jag har aldrig använt den i träningssammanhang utan den har i stället kommit att stå för träningens antites. Det är nämligen den tröja jag använder de dagar då jag som mest rör mig mellan sängen och datorn. De dagar då jag äter mat med en massa dåliga fetter och färgämnen och då jag kollar på tv-serier jag aldrig ens skulle drömma om att kolla på annars. Idag har jag i alla fall handlat på Ica, tvättat, suttit ute och läst i den där Zadie Smithboken jag köpte häromdagen, samt kollat på folk som har grillfester och dricker lådvin. Har även diskuterat ögonoperationer med snyggportugisgrannen.

Drömde att jag hade daggmaskar i kylen i natt. Undrar vad det kan betyda.

Smells like teen spirit (+10 år)

Åh! Jag luktar gott idag! Damn, vill bara sitta och lukta på min egen kropp.

Annars så har jag under mitt blogguppehåll (var det någon som märkte det förresten? Att jag haft blogguppehåll?) bland annat varit på rekreationsresa till Värmland, sovit, sovit, sovit, somnat framför engelska tv-deckare, ätit hembakat bröd, tagit promenader i skogen och blivit påmind om hur mjuk en kattsvans känns mot ens ben när man är nyvaken om morgonen. Jag har fyllt 28år, lagat en tårta som smälte i kylen och träffat vänner jag inte sett på länge. Träffat Mannen. Jobbat. Men mest av allt har jag varit så trött att jag inte ens har orkat tänka på all shite jag annars ältar om nätterna. Och det är ju bra.

Igår missade jag näst sista tunnelbanan när jag skulle hem från jobbet. Väntade i 27 minuter bara för att se skylten "Mörby centrum 1 min" ändras till "Mörby centrum 05:10". Det tänkte alltså inte komma nåt tåg som skulle ta mig hem. Väntade en kvart eller så innan jag gick ut för att få tag på en taxi. En taxichaufför skrek "Heeej, tjejen!!" när jag gick förbi. Valde en annan taxi med en chaufför som såg lite blygare ut, vilket gjorde den andra chauffören ursinnig :"Vad är det för fel med min bil?? Va? Va? VA?", och gestikulerade vilt och argt åt mig när vi åkte förbi. Kände mig ännu mindre sugen på att sätta mig i en bil med honom efter det. Glöm det, Mr!

Number of the beast?

Betalade min tv-licens nyss. Upptäckte en sak: 666. Tre sexor i rad i ocr-numret.

Femme Fatigue version 2.0

Om ni mot förmodan inte har förstått.

Grottan

Congrats till F som vann ett Playstation 3 idag.

Själv sov jag på pendeltåget och missade att gå av vid min station. Igår ägnade jag mig åt hushållssysslor. Sädade. Tvättade. Lyssnade på The Specials. Åt tre mål mat. Diskade. Gick ut med soporna. Typ sånt jag aldrig har tid att göra under veckorna. Ja, jag vet, jag är ett praktäckel. Men jag sköter min persoliga hygien minutiöst. Att mitt hem är en grotta är min ensak.

Herr Flick

Såg en man på tunnelbanan, när jag åkte hem från jobbet nyss, som var kusligt lik Herr Flick, Gestapochefen i 'Allo, 'allo, 'emliga armén. Log i smyg åt det. Officiellt har jag ingen aning om vad rollfigurerna i 'Allo, 'allo heter. Det rimmar illa med min image.

Perkele

Jag sov på en buss i nästan en timme för att upptäcka att jag inte hade nycklarna med mig hem.

Femme fatigue

Behöver jag säga mer?

Två saker

Nu har jag sett på tv. Det fick mig att tänka på två saker:

1) Att Mona Sahlin är lik någon jag inte kan komma på vem det är. I en halv sekund fick jag för mig att det var Butthead från Beavis and Butthead. Men jag vet inte..

2) Att jag inte riktigt kan förstå den där reklamfilmen för Philadelphiaost. "Det är inte lätt att odla grönsaker i himlen. Till och med sniglarna har vingar". Eller vad säger de? Säger de "Det är lätt.." Jag hör i alla fall att de säger att det inte är lätt och då förstår jag inte varför det blir svårt att odla grönsaker om sniglarna flyger iväg. Är inte det det man vill? Att få bort sniglarna från grönsakerna? Jag kan kanske ha hört fel.

Oh, mein Papa!

I natt somnade jag på soffan i köket. Fullt påklädd med skor, jacka och halsduk på. Väskan hängde på armen. Tänkte bara sätta mig i två sekunder och pusta ut innan jag skulle ta något att äta. Vet inte hur länge jag sov, men jag måste ha somnat ungefär i samma sekund som min rumpa nådde soffan.

Idag har jag tänkt göra mer än vad jag har gjort. Har inte ens gjort slappgrejer som att se på tv utan har mest bara varit. Arbetar på att ge katatonin ett ansikte. Fast det kanske redan finns ett, vad vet jag.

Försöker just nu komma på ett annat sätt att säga att min vecka har varit hektisk. Har ju sagt det några gånger tidigare här, och jag vill ju skriva något annat än bara upprepningar. Den här veckan har jag varit på språng hela tiden, mer eller mindre. På språng så mycket att jag inte ens har vetat om att min pappa har varit inlagd på sjukhus. Vid en rutinundersökning upptäckte läkaren att han hade en förträngning i kärlen vid hjärtat som akut var tvunget att åtgärdas så att han inte skulle få en hjärtinfarkt. Eller hur det nu var. Jag är inte läkare. Han blev i alla fall inlagd och de rensade hans kärl. Jag ringde honom i morse för att prata lite allmänt strunt, och det var då han berättade det för mig. Han hade tydligen varit inlagd från onsdag till fredag. I fredags fyllde han år. 59. Som vanligt lät han väldigt optimistisk och glad, och talade om vilken tur han har haft. Jag har däremot inte kunnat sluta tänka på det på hela dagen. Han hade verkligen tur. Hade han inte gått på den där rutinundersökningen hade han kanske fått en hjärtinfarkt. I flera år har jag varit rädd för just det. Han gillar att äta god mat och rör inte på sig så särskilt mycket, och hans mage är ärligt talat inte att leka med. Alla rätt i kategorin "missköt ditt hjärta". Han röker i alla fall inte.

Min mamma hade inte velat oroa mig, sa hon. När jag inte svarade när hon ringde hem till mig antog hon att jag var på språng någonstans i färd med att göra något viktigt. Hon ville inte att jag skulle oroa mig i onödan när jag hade så mycket att göra. Lite som när farmor dog när jag var femton. Jag var ensam hemma och ingen hade talat om det för mig. Jag fick reda på det när släktingar började ringa hem och beklaga sorgen. Fick ringa till mormor för att få det bekräftat. Vill inte hamna i den situationen igen. Vill inte ens tänka på att hamna i den situationen igen. Vill inte ens tänka tanken att mina föräldrar kan dö närsomhelst. Och nu känns det som om den tanken har kommit flera tusen steg närmare verkligheten. Den suger!

Time is man's problem

Eller, man is time's problem. Kan inte riktigt bestämma mig för vad som är mest sant, just nu. Sant är i alla fall att jag har jobbat på ett ställe mellan nio och fem, och på ett annat mellan halv sju och halv tolv. My feet are smelly and I curse the man who created my shoes. Nu måste jag gå till sängs, för att i morgon gå upp igen och önska att jag fick gå och lägga mig istället. Mer jobb. Och sen mer jobb. I odörgenererande skor. Tiden är människans problem. Vad personen som skapade mina skor har för problem förtäljer inte storyn. Därom kan man bara spekulera.

Fruit salad

Höll på att fixa en fruksallad på Icas golv igen idag. Hejdade mig i sista sekund och rev bara ner några påsar bröd.

Gammal? Bitter? Misantrop?

Förra veckan var jag jättetrött. Idag är jag bara trött. Sådär allmänt. Inte på allt, som jag brukar, utan bara"jag-har-bara-haft-en-dag-ledigt-på-snart-tre-veckor-trött". Sitter uppuffad på en röd kudde eftersom min stol är hård och låg, och jag är kort och får ont i axlarna när jag måste sträcka upp armarna för att skriva på datorn. Jag har en röd luvtröja på mig, med luvan uppe. Det är modernt bland klubbkidsen har jag märkt. Tycker att jag överallt ser bilder på klubbkids med en hood uppdragen över huvudet i ett slags 1989-1990-retrodis. Och jag vill ju inte vara värre, även om jag inte tillhör gräddan av klubbkidsen, direkt. Går sällan på klubb, och snart 28 år fyllda så kan jag inte kalla mig ett kid. Fast ändå. Allt är ju relativt. Jämfört med säg, Berit 55 går jag kanske på klubb väldigt ofta och är ett riktigt litet kid. Alltså. Ergo, jag får också ha luvan uppe.

Förstår egentligen inte varför jag skriver här, och vem jag skriver för. Who the hell cares, liksom. Inga djupa samtidsanalyser. Inget smaskigt skvaller. Inga trendrapporter. Bara me, me, me.

Men alltså

Varför har jag än en gång drömt att någon kommenterat mina brösts storlek? What's up with that??

En banan!!

Lovade mig själv att inte blogga så länge jag inte hade annat att komma med än gnäll. Men jag kan bara inte hålla mig, trots att jag inte har så mycket nytt och spännande att komma med. Såg Rickard Wolf och Lena Endre stå och se intensiva ut i Götgatsbacken idag. Det är ungefär det mest spännande som har hänt i mitt liv den senaste tiden. Och det når knappt över nollstrecket på spänningsskalan mellan ett till tio. Klämde en megafinne på min haka igår så att mitt vänstra käkparti svullnade upp och fick mig att se härligt Quasimodolik ut. Tänkte leva lite på kanten till det farliga. En arbetskamrat upplyste mig nämligen om att han läst i Veckorevyn att man kan bli blind om man klämmer en finne i ansiktet (om den blir infekterad). Antar att den akuta risken för blindhet är över nu, 24 timmar senare. Fast jag har i och för sig känt mig ovanligt trött och dåsig idag...

Har nyss ätit en stor fruktsallad med valnötter. Tänkte att det kanske är vitaminer som saknas i min kropp som gör mig så oerhört trött och ful och finnig. Lyckades riva ner en massa frukt på Ica förut. Var redan trött och irriterad när jag kom dit och blev än mer irriterad när jag var där. Dyrt, trångt och allmänt oinspirerande. Alla trängdes från alla håll när jag stod och ville känna på frukten i lugn och ro. Försökte göra mig så liten som möjligt, men startade en kedjereaktion som började med kiwifrukterna, till physaliskorgarna, till ruccolaaskarna som gled över spenaten och ner på golvet. Försökte plocka upp, men blockerade vägen för alla andra när jag böjde mig ner. En kassörska tittade surt på mig och suckade samtidigt som hon irriterat började plocka upp min mess. Hon verkade tycka att jag var asjobbig. Jag gick några varv till på jakt efter den perfekta middagsmaten. Den fanns inte så jag gav upp och gick hem.

Nu sitter jag här och ser ut som en fransk pantomim..are. Har klippt mig idag och Gustav Vasa + svart och vit-randig, båtringad tröja och svarta byxor=pantomim.

Nä, nu ska jag gå och låtsas gå i motvind, eller nåt.

Jag fick just ett telefonsamtal

Det var från mannen. Han lever. Och han kommer snart hem.

Sour times

Jahaja, så sitter man här igen efter några dagars abstinens. Mitt internet har inte varit så samarbetsvilligt de senaste dagarna, men nu har jag fått igång det. Dock med vissa restriktioner. Var ganska stressad i onsdags när det hände och hade en del mejl som jag var tvungen att vidarebefordra. Frågade en av mina grannar om jag kunde kolla min mejl hos henne. Hon sa nej. Ville helst inte det. Fuck you bitch, tänkte jag, men sa såklart "ok, jag förstår, ingen fara". Det var för övrigt hon vars telefon brukade ringa konstant. Den har slutat nu. Märklig människa.

Och så har det varit alla hjärtans dag igen då. Hade (första raden av) refrängen till Portisheads Sour Times på mental repeat, åt pizza och städade samtidig som jag kastade ett getöga på treans nya "tjejsatsning" Girlylicious. Jag är nog ingen "girl". Det är slutsatsen jag har kommit fram till. Den var inte svår att dra. Sen sjöng jag soloallsång till Devos Mongoloid och Echo and the Bunnymens The Killing Moon, gjorde några pliéer, laddade min tandborste och läste lite om andraspråkinlärning, innan jag la mig för att ha en vaknatt, innan jag gick upp klockan halv nio för att ringa till bredbandsreperatören. Han hade gått för dagen. Jävligt kort dag med tanke på att telefontiden var mellan 08.00 och 09.00. Sådana dagar vill jag också ha.

I am un chien Andalusien

Lysnade på The Pixies igår och tänkte på gymnasiet. Hur jag och Frida visade Den andalusiska hunden när vi redovisade om surrealismen. Hur klassen reagerade på scenen där någon skär med ett rakblad i ett öga. Och hur vår freakstatus förmodligen höjdes ännu ett snäpp. Tänkte på det igår.

I natt tänkte jag på en massa annat shite. John Blund ville mig skämta aprilo och fick mig till och med att sätta på tvn igen och se fem sekunder av Den där Miriam på trean. Varför? Och varför visas den smörjan igen?

My head is blank and empty

Har egentligen ingenting att skriva om. Det är helt tomt. Helt tomt. Tomt. Jag känner mig så tom. Har haft Francois Virot på repeat hela kvällen. Han känner sig också tom, om man får tro det han sjunger. Min mage kurrar och jag är medveten om att det här nog kan vara det sämsta jag har skrivit här på blogspot.com. Men det skiter jag i. Och det borde ni också göra för det är min blogg och jag får vara hur jävla kass jag vill. För jag känner mig så kass, och jag vill skriva. Men det är som sagt tomt, och jag kan inte. Fast det finns väl ändå ingen som läser. Och sjävömkan är inte så himla sexy. JAG VET. Men jag har ingen ambition att vara sexy heller. Eller jo. Eller nja. Eller kanske. Det beror på vem som frågar. Drömde att en kille i min klass tog mig på brösten och förvånat utbrast "men åh! Du HAR ju stora bröst!". Det var ingen dagdröm. Håhåjaja, en vanlig dag. En helt vanligt, pissigt trist dag. Ingenting har hänt. Jag har inte gjort någonting. Det är helt tomt.

Stop

Hammer time!

P-I-T-Y P-A-R-T-Y III

Har mest ägnat mig åt egocentriskt tänkande den senaste tiden. Funderat över mina olika roller och relationer till olika människor. Som vanligt kommit fram till att jag inte är tillräckligt av någonting. Snäll, trevlig och en sån som folk gillar. Men ingen särskild. Inte en sån som folk skulle gå över lik för att få vara med, utan mer en sån som folk inte kommer ihåg att de ens träffat. Sällan spännande. Inget nytt att komma med. Smart, men inte jättesmart. Skriver ok, men ganska klyschigt och ointressant, och aldrig om någonting speciellt. Känner ingen någon annan vill känna heller. Bor i ett trist område som ingen vill besöka. Mellanbrunt hår. Melerade ögon. Strax under medellängd. Pluggar till ett yrke som inte direkt framkallar "wow, vad intressant-reaktioner".

Tankar liknande dessa har kommit och gått under perioder av mitt liv och de senaste veckorna har de varit mer frekventa än vanligt. PMS? Serotoninobalans? Livskris? Eller insikt?

Och ja, jag vet, självömkan är inte sexigt.

Love thy neighbour

En av mina grannar lär sig tydligen att spela trumpet. Hörde hur han eller hon försökte sig på Kalinka och Bad moon rising. Den senare lät som början av nationalsången. Längtar nästan efter indiern, som bodde i våningen över mig, som ylande, på indisk engelska våldförde sig på The Shinslåtar mitt i natten. Han hade blivit dumpad av en fransyska.

When the cup is filled, you can run or be killed

Det säger jag som dagens sanning!

Skönhetstips

Stress, dåliga matvanor, för lite sömn och för mycket ugglande framför datorn gör underverk för hyn. Om man vill se ut som Vladimir Putin. Who's that Russian man in the mirror I saw this morning?

Gentitaliefodral/åldersnoja

En gång, på den tiden då Mannen och jag fortfarande umgicks och då Metropolis fortarande existerade, såg Mannen och jag en dokumentär om ett folk där männen använde penisfodral. Med vår eurocentriska blick tyckte vi givetvis att det såg ganska komiskt ut. Det fanns uppenbarligen olika längder på fodralen, allt från nån decimeter upp till en halvmeter, om inte mer. Vi grubblade en stund på hur det kom sig att vissa hade längre penisfodral än andra, men gissade oss till att det verkade bero på ålder. De som hade de riktigt långa fodralen såg helt enkelt ut att vara äldre än dem med minifodral. Sedan antog vi också att penisfodralen visade status (för långt måste vara bättre än kort, eller?) och kom till slutsatsen att äldre därför har högre status i gruppen (om det nu finns någon antropolog, eller till och med penisfodralbärare där ute som vet hur det egentligen ligger till, rätta mig gärna. I'm dying to know!).

Jag kunde inte riktigt släppa den där dokumentären och de teorier vi på helt ovetenskapligt vis skapat. Tänk hur det skulle vara om männen i vårt samhälle skulle bära penisfodral? Om ålder och ett långt fodral är lika med hög status. Målade upp en bild hur det skulle vara en vanlig fredagkväll när Mannen skulle gå till Metropolis, där han ju var betydligt äldre än genomsnittet. Hur alla smala popkillar skulle stå där med med sina knappa decimeterfodral, när han, Mannen, gjorde entré med sitt halvmeters. Och hur de skulle titta så där ängsligt som bara indiekillar kan, och skruva på sig lite besvärat när alla damers blickar nu vändes åt honom, gruppens alfahanne istället. Kom sedan på att Mannen dock skulle bräckas av sina egna vänner, där i alla fall två var ett år äldre, och därmed några centimeter längre i fodrallängd räknat.

Tänke på det i lördags när jag var på Debaser, där jag för övrigt kände mig lite som ålderkvinnan på stället, och träffade på en av dessa vänner. Hade det funnits en kvinnlig motsvarighet till penisfodral, t.ex som Madonnas strutbröst, hade jag nog haft bland de längsta strutarna och han det längsta penisfodralet. Och vi hade regerat och skapat avund och åtrå vart vi än gick.

Men nu var det inte så. I andras ögon var vi kanske snarare som Mrs Robinson och Humbert Humbert.

Mandomsprovet

Befann mig i mitt vinteride igår. Ville vara ensam och bygga en grotta av täcket och placera mig i mitten av grottan med en kopp te och Jonathan Safran Foers senaste bok. Då och då arrangerade jag om grottan framför datorn istället. Bloggade, slösurfade och förundrades över Patrik Ekwalls nya tänder. En stor nyhet, enligt Expressen.

Hjulade av glädje i min grotta (mentalt givetvis. Har aldrig lärt mig hjula på annat sätt) när jag såg att Mandomsprovet gick på tv. Även om det inte är Den Bästa Filmen Jag Sett så älskar jag verkligen Mandomsprovet. Har alltid gjort det. Fast en sak jag kom att tänka på igår är att jag för varje gång jag ser den mer kan identifiera mig med Mrs Robinson än med Ben. Visst, jag är långt ifrån någon medelålders, halvalkoholiserad kvinna som lever i ett dåligt äktenskap och har en vuxen dotter, men som ändå är hemskt tjusig. Men. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Dustin Hoffmans rollfigur var en äldre snygg kille när jag såg filmen första gången. Gick kanske i högstadiet då. Tycker fortfarande att Dustin Hoffman är snygg i filmen, men nu är han plötsligt en yngre kille, eftersom han ju ska vara 20 år. Kommer jag fortfarande att tycka det när jag ser filmen om säg 25 år? DÅ är jag ju Mrs Robinson.

Kvart över två i natt ringde en kollega och ville prata om Antony and the Johnsons.

Spare me my life

Engelskundervisning när den är som bäst

http://www.youtube.com/watch?v=Q9M5ddlZOYg

Associationer

Idag har grannens telefon bara ringt två gånger. Bara två signaler gick fram båda gångerna. Skäl att anta att hon är hemma idag. Apropå ordet anta. Varje gång jag hör ordet anta, tänker jag automatiskt på ordet assume, som ju är den engelska motsvarigheten. Och då kan jag inte låta bli att tänka på den där Benny Hill-sketchen som jag och bästis-Anna tyckte var så rolig, och som blev en del av vårt gemensamma tankegods: "Never assume, my boy, because you make an ASS of U and ME". Är ganska säker på att Anna än idag också tänker på Benny Hill när hon hör ordet anta/assume.

Telefonterror

Jag har en granne. Hon har en telefon. Med tio minuters mellanrum ringer hennes telefon. Hon är sällan hemma och kan svara. Den senaste timmen har den ringt sju gånger. Hon är fortfarande inte hemma. Varje dag händer samma sak. Om jag inte brukade möta henne i dörren då och då, skulle jag nästan ha fog för att bli orolig. Kommer det att börja lukta konstigt snart från hennes rum? När kommer flugorna? Men hon är bara inte hemma så ofta. Och det är någon som absolut vill ha tag på henne. Varje dag. Dygnet runt.

2006

Pojkspan. Svennebanan. Mannen åkte till Kalifornien. Pretty? Pretto? Rädsla för akademiska hugg mot strupen. Uppsats. Nordiska Språk. C & C & Annie C. Fika. Fiasko. Feelings of worthlessness. Baktakt. Otakt. Dans. Dans. Dans. Två steg efter. Berns. China. Jobb. Kim. Jens. Omie. Tekle. Calle. Bonnie. David. Rebecca. Linus. Frida. Emma. Nina. Vem har jag glömt? Jonte. Kotte. Ågge. Micke. Johan. VFU. UVP. LHS. MSN. DVD. TV. Mer jobb. Fika. Fiasko. Blogg. Sufjan. Midlake. Lucksmiths. Magic Numbers. Iron and Wine. Doherty på Debaser. Molinakvällar. Lekmanförmiddagar. Roslagsbanan. Pity Party. Pannkaka. Med sylt. Av allt.