But why?

Saker jag gått och tänkt på den senaste tiden: Varför finns det folk som skrattar på bio åt filmer/scener som är långt ifrån komiska, när resten av biogästerna krampaktigt försöker att hålla tårarna tillbaka? Varför har man på sig ett diadem med fluffiga "musse pigg-öron" en vanlig dag i skolan om man är universitetsstuderande? Varför har man på sig ett sådant diadem överhuvudtaget om man är äldre än åtta år? Varför går man ut barbent i shorts och vinterjacka och halsduk på årets hittills kallaste dag? Varför är alla eniga om att mörk choklad, latte, chili och kokosmjölk är så gott? Varför vill alla Stockholmare bo i Berlin? Varför tänker jag "Jag orkar inte leva" minst tre gånger om dagen fastän jag absolut inte vill dö? Varför känner jag alltid att jag inte är tillräckligt smart/snygg/rolig/intressant? Varför måste jag känna mig smartast/snyggast/roligast/mest intressant? Varför? Varför är mitt badrum alltid dammigt, trots att jag städar ofta och noga? Varför är kvinnor så rädda att kalla sig feminister? Varför måste man kalla sig feminist? Varför måste man definiera sig själv genom ord och inte genom sina handlingar? Varför har jag ont i ena skuldran? Varför är mitt hem kallt om dagarna och bastuvarmt om nätterna? Varför spelas eurodisco på indieklubbar? Varför sitter jag här och bloggar? Jag bara undrar.

Mogonstund har guld i mun

I onsdags tog jag sovmorgon och låg och dåsade framför nyhetsmorgon länge. Hörde några sporadiska nyheter här och där, men förstod väl egentligen inte så mycket av någonting. Njöt mest av lyxen av att kunna ligga kvar i sängen i mitt nystädade och mysiga rum, som jag slet så med dagen innan i mitt antiintellektuella städrus. Vaknade dock till ordentligt när Stockholmsnyheterna visade en intervju med en lärare och två elever från en högstadieskola som hade varit i Georgia i USA för att lära amerikanerna att fira Lucia. Intervjuaren ställde då frågan om de hade haft stjärngossar med i Luciatåget. "Ja!", svarade läraren då glatt. "You did what?!", tänkte jag då? Kalla mig gärna politiskt korrekt, men i mina öron klingar vita särkar, strutar på huvudet och eld i kombination med den amerikanska södern inte så bra. Läraren förtydligade sedan att stjärngossarna inte hade haft strutar på huvudet, men att amerikanerna hade varit "lite fundersamma kring särkarna". Nähä?! Var de det?!

Igår dåsade jag också framför nyhetsmorgon, och än en gång vaknade jag till när Stockholmsnyheterna började. Nu var det två kommunalpolitiker i studion. En äldre moderatkvinna och en ung sverigedemokrat. Tydligen hade Sverigedemoktaterna fällt budgetförslaget i den här kommunen, där de hade en vågmästarroll, trots att de tidigare ställt sig bakom den. Nu hade kommunen en vänsterbudget, trots blått styre. Eller nåt sånt. Jag lyssnade kanske inte så noga. Jag höll ju på att vakna till. Moderatkvinnan argumenterade för sina åsiker och talade om att folks tilltro till politiker nu fått sig en törn, och så vidare. Sverigedemokraten å sin sida hade inte så mycket att säga förutom "Öh...". Programledaren frågade då hur länge han hade varit politiker. Svaret var fyra månader. Fyra månader! Och han såg så bortkommen ut. Ungefär som någon av killarna i min högstadieskola som var emot EU för att de var rädda att Afrika snart skulle gå med, men som nu har kammat sig och satt på en kavaj för första gången i ett försök att verka seriös. Undrar hur det kändes att vara moderatkvinnan just då. Allt hon arbetat för i många år spolierat av en spoling som inte verkar ha en aning om någonting. Och sedan måste stå i tv bredvid denna person och debattera, fastän det inte blir någon debatt för den andre vet inte vad han ska säga. Till sist utmynnade det i en debatt med en socialdemokrat, som var med via telefon, istället. Då stängde jag av. Ingenting jag inte hört förut.

Kulturella aktiviteter den här veckan: Deka dans och Babel, samt kändisspottning av Horace Engdahl.

Ikväll: middag med några vänner. Imorrn: jobb, jobb, jobb. Just nu: "jag-borde-skriva-d-uppsats-men-hänger-på-nätet-istället-tankar". Jag har en ängel och en djävul på vardera axeln. And by the way, jag har ont i vänstra skuldran.

Antiintellektualism gör gott för själen ibland

Idag har jag lagt alla intellektuella ambitioner åt sidan för att ägna mig åt lite hederligt hushållsarbete så att jag sen ikväll kan få avnjuta en tvkväll i ett rent hem. Svårt att minnas när det hände senast, faktiskt.

Sufjans julbox får bli min städmusik.

Curiosity killed the cat

Ack och ve! Min arma dåre! Var är mitt förnuft när jag behöver det? Borde jag inte ha vetat bättre, frågar jag mig själv? Att inte klicka på "Spela" när orden Linda Rosing, het och video står i samma mening på Aftonbladets webtv? Men jag var ju tvungen. Och nu får jag sota för det. Jag har bilder på min näthinna jag inte vill ha, och jag hör toner i mitt huvud jag inte vill höra. Och det gör ont, så ont.

Liten-mindre-minst

Gick nyss igenom mina gamla sms och hittade det sista "Hur mås, lillan?". Inte utan att jag blev lite sentimental för mig själv där jag satt på bussen på väg hem från jobbet. Hade nästan glömt bort hur det var att vara någons "lilla". Nu är jag bara liten.

Svarta tankar

I går kväll var jag uppgiven. Tänkte svarta tankar och ville äta toblerone.

Fröken sur och ful

Borde skaffa mig ett liv och en snygg outfit istället för att sitta här och surblogga om ingenting.

Fröken duktig

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt "fröken-duktig-syndrom". När min handledare hörde av sig för första gången på nästan ett halvår och frågade hur det går med mitt uppsatsskrivande, svarade jag inte "Det går åt helvete. Jag har inte skrivit ett ord sedan i september och jag vet helt enkelt inte vad jag håller på med. Hjälp mig!", som jag borde ha svarat, utan "Jodå, det går sådär. Har skrivit 18 sidor, ungefär". Fick då följdfrågan om jag kommer att kunna lägga fram den den 17 januari. "Hmmm..tja...jag kan ju göra ett försök", hörde jag då mig själv säga, och ångrade mig i samma sekund. Göra ett försök?! Jag gjorde min handledare glad och framstod som en duktig och ambitiös student, som jag ju vill att alla ska tro att jag är, men frågan är om jag gjorde mig själv glad. Julefrid, my ass, kanske man också skulle kunna kalla det. Så, nu sitter jag här och stirrar på mina 18 sidor (som egenligen bara är 14) och funderar på vad nästa mening ska bli.

På en föreläsning jag var på i höstas, som handlade om Bourdieu, kände jag mig ganska träffad när föreläsaren beskrev en viss typ av tjejer som aldrig blir färdiga med sina uppsatser. Jag passade in på flera av de kriterier för en "-jag-blir-aldrig-färdig-med-min-uppsats-tjej" han målade upp. Förutom då det faktum att mina föräldrar är så långt i från akademiska kulturnissar man kan komma. Det var ett viktigt kriterium. Kanske jag har en chans att bli färdig med min uppsats, ändå.

Gratis är gott

Det är allt jag har att säga om helgens aktiviteter.

Shuffle

I går ville jag inte gå upp ur sängen utan ville hellre ligga kvar och nynna på den där Al Greenlåten jag hade i huvudet när jag vaknade. I morse hade jag Lasse Berghagens "Sträck ut din hand" på hjärnan och skyndade mig upp ur sängen illa kvickt. Tog mig ända till Odenplan innan den ersattes av Fattarus "Mina hundar". Det är som om någon lagrat in alla låtar jag någonsin har hört i mitt huvud och sedan tryckt på shuffle. Oberäkneligt ondskefullt, om ni frågar mig. När jag var på Hemköp tidigare och köpte tapenade och kravbananer (dock ej att avnjutas samtidigt) var det mer än helt ok, för då var det Will Oldhams "O, Let it Be" som jag nynnade på när jag kryssade mellan frukt-och grönthyllorna. Den tycker jag ju faktiskt om. Väldigt mycket till och med. Tror jag ska sätta den på repeat nu. Ja, det ska jag (tänkte Annie C och vände sig om mot tapenadeburken som stod öppnad på bordet bredvid och doppade kravbananen hon nyss tagit en tugga av i den. -Inte så dumt! Inte så dumt alls, tänkte hon och mumsade vidare till tonerna av Will Oldhams stämma, som nu inte bara fanns i hennes huvud).

Superpower hips

For super reproduction.

Pretto in pink

Sitter här och känner mig pretto och svår.

Filmklyschor

Hur ska jag kunna koncentrera mig på sociokulturella teorier om lärande när jag bara kan tänka på olika filmklyschor? Den som för tillfället ligger längst fram i min hjärnas kartotek är "tomatsås-i-träsked-klyschan". Tomatsås-i-träsked-klyschan återfinns alltid i scener där någon har bjudit hem en dejt på (hemlagad) middag och står och rör i en gryta med en träsked medan dejten förtjust tittar på och kanske säger något i stil med "mmmm! Det luktar gott!", varpå den som lagar maten sträcker fram träskeden med något rött och tomatsåsliknande i till dejten så att hon/han får smaka på maten. Och mmmm...det är alltid jättegott! Och mmm...hon/han har lite röd sås kvar på läpparna som måste kyssas bort, och så ja, en sak leder till en annan. Man får oftast inte se dem äta tomatsåsen.

Det är ALLTID tomatsås och det är ALLTID en träsked!

Själv ställer jag mig frågan om tomatsås är det jag skulle bjuda på om jag bjöd hem nån het man på middag.

Nästa vecka: "kokain-på-spegel-klyschsan".

I should be so lucky,

lucky, lucky, lucky.

Creepy Crawly

I en halv sekund kände jag mig pigg och fräsch nog att ens överväga att följa med och ta en öl efter jobbet. Sen räknade jag trehundrafemtioåtta enkronor för hand, och en massa femmor och tior och femhundralappar och hundralappar, och tjugor och shit. En tusenlapp också med min idol Gurra Vasa med en hatt så käckt på sned (Inte allt för ofta jag ser en sådan). Och sen fastnade jag med mina strumpbyxor i något vasst och ryckte upp ett stort hål på benet. Kände mig med ens som Monsterkvinnan på universitetet som har lite för röda läppar och smink som är lite för utkletat, och som oftast har trasiga strumpbyxor men som ändå raggar på allt i mansväg. Gav Mannen en sunkig bulle, som hon drog upp ur sin handväska, en gång när jag lämnat honom själv i biblioteket i fem minuter. Han såg ganska spänd och besvärad ut när jag kom tillbaka. Jag såg på långt håll att hans hållning inte var lika avslappnad som den brukar. Ikväll kände jag mig som henne, och när jag blev tillfrågad igen om att följa med sa jag nej och krypkrälade sen hem i rännstenen till min grotta (where I belong). Fan, var riktigt sugen på en öl.

Hemma möttes jag av min nya marockanska granne. Sett honom en gång förut och hälsat. Nu berättade han för mig vad meningen med livet är.

Idag

- har jag ont i halsen
- gick jag upp halv sex
- blev jag kallad jävla hora av en a-lagare
- fick jag en fjortonåring att gråta

Inget nytt

Jag fryser.

x=y

I kväll ser jag ut som Lawrence of Arabia. Inte för att han hade ett randigt nattlinne, svarta mjukisbyxor och tofflor, direkt.

Yes, I have one banana

Och ett batteri någonstans i min väska. I kollektivtrafiken finns det mycket ilska varje dag. Det vet jag nu. Även jag har känt av den. Men jag har inte skällt ut en pendeltågskontrollant, slagit sönder en taklampa i en buss och hotat chauffören, eller ens slagit näven i bussväggen och kallat chauffören ett fult ord. Det har jag sett folk göra bara de senaste dagarna. För små bagateller. Själv höll jag på att stressa sönder inombords när jag igår blev femtio minuter sen för att jag hamnade på en buss som stannade på varenda hållplats med femhundra meters mellanrum i norra Stockholm. Kändes som en sightseeingbuss. Såg industriområden, villaområden, kolonilotter, havet, sommarstugor och gud vet vad jag inte såg. Vid två tillfällen stannade bussen för att vänta in något/någon, och chauffören gick ut på bensträckare. Åkte hemifrån fem över halv sju. Var framme fem i nio. Skulle ha börjat åtta. Hade räknat med att vara där kvart i åtta för att förbereda mig lite. Fick barska blickar av "arga kvinnan" som inte direkt verkar vara överförtjust i mig.

På väg hem sen sov jag över min hållplats.

Hemma hade jag inget vatten. Ville ju göra mig ren och fin för Sufjan. Pissig, pissig dag! Fast den avslutades alldeles magiskt. Kan bara säga, Åhh! Var redan frälst, men är nu pånyttfödd.

Imorgon: Kollektivtrafikdags igen. Sen jobb.

Nu ska jag läsa Skinner. Har nästan glömt bort att jag ju fortfarande är en student med saker att åstadkomma.

If I have a life this time, next year

Hur ska man beskriva bilden jag har på näthinnan just nu av en änglalikt gudomlig man med vingar i ett grönt sken utan att folk tror att jag är bananas?

Sleep deprivation

All work and no sleep makes Annie C an ugly girl.

Minuter tillbringade med SL igår: 160

Bloggstrejkbrytare

Har bloggstrejkat i några dagar efter att ett inlägg jag skrev, helt plötsligt inte finns på min blogg längre. Skrev det innan b-iga citrusfruktlängtan, och jag lovar och svär att det fanns publicerat för alla att läsa. Var det nån slags censur? För att jag skrev om hur drömmar om förbjuden kärlek och lik i vatten förmodligen inte har någonting att göra med att jag köpte nya stövlar dagen innan? Jag vet i alla fall inte vad som hände med mitt inlägg. Uppslukat av ett svart hål, kan man lockas att tro.

Lovade C femton minuters berömmelse genom att nämna hennes initial här på bloggen. Så nu gör jag det. Vi både lunchade och fikade i torsdags. Jag bjöd på te och lite nötter eftersom det var hennes födelsedag dagen efter. Man måste ju få skämma bort sina vänner lite. Temat för resten av kvällen var doktorer. Gick och såg Dr Glas med Dr L, Dr E och Dr P. Sen tog vi ett glas.

I fredags somnade jag framför tvn och märkte inte ens att jag fick ett sms från F som var på Yo la tengo. Grämer mig fortfarande lite över min lathet att jag inte kom iväg på Yo la tengo när de spelade här i veckan. Fast jag är egentligen ganska nöjd med att jag var lat förra veckan när jag nu kunde vara det (=surt sa räven, kanske..).

I lördags partaj hos L med utgång efteråt. Och gissa vad?? En man som kom fram och pratade med mig tyckte att det var något konstigt med min dialekt...att den lät RYSK på nåt sätt. Men vafan?! Vad är det här med mig och Ryssland? Och att min dialekt låter rysk?? Icke stockholmsk som man ej riktigt kan placera..aha! Måste vara rysk. Märkligt, det där.

Utgången var annars ganska mycket som en gäspning.

Celebrity look-alikes

tydligen så ser jag ut som en blandning av dessa kändisar:

http://www.myheritage.com/FP/photo.php?siteID=1&photoID=6139928&source=album&sourceID=1029718&albumID=1029718

Mitt inre jag

Den konstige mannen på universitetet kanske såg bortom ytan och såg mitt inre jag.

Your Inner European is Russian!

Mysterious and exotic.You've got a great balance of danger and allure.

Who's" Your Inner European?

Another Night In

Jag antar att det är insidan som räknas. Insidan av mitt hem. Och det är varken vackert, välorganiserat eller ens charmigt. Däremot ganska kallt och kaotiskt. Satan vad jag har frusit idag! När jag för en gångs skull tänkte lyxa till det med en latdag hemma så var det så freaking freezing hemma att jag slutade under en filt som en annan kåldolme. Stel. Orörlig. Och med rödfrusen näsa. Filten var också röd. Välmatchat, va? Även i min frusenhet tänker jag på min stil. Stil är A och O. Håller på och reformerar min blogg till en modeblogg. Sakta mak är modellen så att ni trogna läsare inte chockeras och tänker: "Var är vår Annie C?? Hon som inte har ett liv men bloggar ändå? Som kallt dissar indiemän på krogen och namedroppar Secretly Canadianband? Som tror hon ser ut som en död stumfilmsskådis men som på sin höjd ser ut som Henrik Berggren möter Gustaf Vasa? Som trånar efter en man i fjärran land som inte vill ha henne? Som drömmer konstiga drömmar och gärna berättar om dem? Som alltid är trött men aldrig sover? Som är gammelgäddan på sitt jobb men ändå får visa leg på krogen?". Sakta mak är modellen, som sagt.

Dagens outfit: urtvättade svarta stuprörsjeans som tappat formen, röd skjorta, svart kofta, gamla skor, trötta ögon och otvättat hår.

Mis-shapes, mistakes, misfits

Mitt liv hittills.

Bomber och granater!

Sprid nyheten! Den här veckan är jag (så gott som) ledig! Det känns riktigt skönt att för första gången på flera månader kunna svara "jag vet inte riktigt" när någon frågar vad jag har för planer för veckan och den kommande helgen. Om det nu är någon som frågar. De allra flesta som känner mig väl vet ju vad svaret brukar bli: "jobba", och har slutat fråga om mina planer. Så fråga gärna! Jag svarar inte lika förutsägbart den här gången.

Inte helt oväntat så jobbade jag hela helgen, men hann klämma in lite stadsvandring med föräldrarna, som var i stan för första gången på snart fem år, och en helkväll med L på Midlakespelningen på Debaser igår. Som utlovat. En skön söndag, om jag får säga det själv! Riktigt bra spelning, också! Trist bara att jag inte hann med Ts fotoutställning. Kanske kommer fler tåg, som mamma alltid brukar säga. Roligt att ha mamsingen och papsingen i stan, också, även om pappa emellanåt var mer än landsortskt bångstyrig och anti-stockholmsk. Ville till Clas Ohlsson...och sen ville han tillbaka till hotellet efter att ha ätit lite mat. Visade mamma lite av vad som finns i Stockholm annat än Sergels torg och en massa affärer och folk. Ramlade av en slump in på en utställning av Peter Johansson på Kulturhuset, och kändisspottade Filip Zandén och Ernst Billgren. Dock ej på kulturhuset och dock ej tillsammans. Mamma köpte en tändsticksask med Ernst Kirchsteiger till sin väninna (som tycker att Ernst är Mannen med stort M), och jag köpte nya batterier till min Mp3-spelare. Har länge känt att något har saknats i mitt liv och kom på att det var musik i öronen.

Idag har jag haft Midlake, Decemberists och Iron and Wine i öronen, vind i mitt hår och tankar om framtiden i mitt huvud. Gjorde ett halvhjärtat pluggförsök idag. Sen fikade jag med K. Nu sitter jag här. Publish Post. Sådär!

In case you're wondering

Jag mår bra! Eller i alla fall okej. Kanske inte sprudlar av energi just nu, direkt. Det vore en överdrift.

Jaha

Grannen ovanför har ett sexliv. Då vet jag det.

En och en halv timme försenad

Det tar aldrig slut.

Utflykt utanför hemmet

Nä, nu sticker jag till Ica för att se vad de har att erbjuda idag. Alltid lika spännande. Kommer de att ha bröd? Finns det mjölk? Har de grönsaker? Somnade med blött hår igår så jag borde kanske göra en make-over först. En liten i alla fall.

Over and out.

Vardag

Betalat mina räkningar idag. Inklusive tv-licensen. Så laglydig är jag. Nu är jag fattig igen. Dricker te och tänker på Freud. Skrivit en sida hemtenta hittills. Mitt rum är iskallt och jag är insvept i en filt. Note to self: Köp mer te!

Jag vantrivs i kulturen

Ännu mer neg från min sida.

Den finns bara ett sätt att stoppa dem:

-I munnen! Ahlgrens bilar, alltså. Sitter här, en megapåse senare och undrar när jag kommer att vakna till liv. Inte gjort det än idag, och klockan är ju ändå tio i fyra på eftermiddagen. Likadant igår. Och dagen innan. C-vitaminer, järntillskott, kaffe och godis till trots. Berocca? Ginseng? Amfetamin? Vad ska jag ta till? Måste skriva hemtenta ikväll. Vill inte.

Ljusglimt i höstmörkret

Bäst idag: Spontanpresent från M i form av en lejongul hemstickad halsduk och ett par matchande vantar. Inte för att jag fyller år eller nåt, utan bara för att hon ville.

Sämst: Att Ica ALDRIG har de råvaror jag behöver till den mat jag vill laga.

Stunning good looks

Förhäxade en indiekille med min (mitt?) stunning good looks när jag var på väg hem från jobbet tidigare. Jag var på väg ner i rulltrappan och han var på väg upp. När han fick syn på mig log han med hela ansiktet och vinkade. Sen vände vi oss om samtidigt när vi åkt förbi varandra. Precis som på film. Boy, han måste ha förfestat till rejält ikväll! Kanske till och med på hembränt. Det ska ju påverka synen negativt, har jag hört. Har ju sällan känt mig så risig som just ikväll då jag åkte hem efter en intensiv plugg-och-jobbdag. Som jag dessutom försov mig till. Vaknade en kvart innan bussen skulle gå i morse och har fortfarande samma paniksminkning kvar i ansiktet, om än något utsmetad här och där. Kanske jag tryckte på nån Broder Daniel-nerv hos den här killen.

Kärlek i pest eller kolerans tid

Existerar inte alls.

What's the deal with Annie C??

She sings the blues a little too often these days.

Pity Party chapter II

Nobody loves meeee, it's truuue.

Tycka-synd-om-mig-själv-festivalen är ett faktum igen.

Pop Quiz

Pop Quiz i Annie C-kunskap. Hur väl känner du din Annie?
Testet har konstruerats av mig själv, det vill säga Annie C, därav jag-perspektivet i frågorna.

1. Den här helgen har jag:
1. Träffat mannen i mitt liv
x. Jobbat
2. Tränat och ätit nyttigt

2. Den här helgen har jag känt mig:
1. Jävligt snygg och sexig
x. On top of the world
2. Under isen

3. Ord som bäst beskriver mig den
senaste veckan:
1. Asocial
x. Pratglad
2. Euforisk

4. Idag vill jag:
1. Gömma mig under en sten
x. Gömma mig under en bil
2. Gömma mig under en man

5. Senaste skivan jag lyssnade på var med:
1. Decemberists
x. Februarians
2. Septemberists

6. Idag har jag:
1. Ont i magen
x. Mycket att göra
2. Massor av energi

7. Imorse glömde jag min:
1. Mobil
x. Plånbok
2. Sminkväska

8. I natt kunde jag inte sova för att jag:
1. Stördes av min granne som hade sex
2. Frös så att jag skakade
3. Ältade all shit i mitt liv just nu

9. I lördags natt:
1. Drack jag sangria med portugiser
2. Somnade jag direkt efter jobbet
3. Spelade jag boule med fransmän

10. Ikväll ska jag:
1. Göra en pedikyr
x. Äta massor av gott
2. Se på Cityakuten

11. Ikväll borde jag:
1. Skriva en utvecklingspsykologisk fallbeskrivning
x. Skriva en språkvetenskaplig fallbeskrivning
2. Skriva en naturvetenskaplig fallbeskrivning

12. Vilken kändis är jag mest lik (idag)?
1. Henrik Berggren i Broder Daniel
x. Audrey Tautou (Amelie)
2. Gustaf Vasa

13.Vilken kändis vill jag helst vara lik?
1. Henrik Berggren
x. Audrey Tautou
2. Gustaf Vasa

Skicka in era svar och vinn en helkväll med Annie C!

Rysk frisyr

Igår kom en man fram till mig på universitetet och frågade om jag pratar ryska. Eftersom jag inte gör det svarade jag nej. -"Nehej...öh...aha...jag tänkte bara att med din frisyr och så...att, ja du kanske är rysk", sa han då, och gestikulerade med händerna framför sitt ansikte i form av en imaginär frisyr liknande min. Undrade sen var jag kom i från. När jag sa Sverige verkade han besviken och gick därifrån. Själv har jag rannsakat mig själv, min frisyr och min utstrålning, och börjat ana att bilden jag vill att andra ska ha av mig kanske inte alltid samstämmer med den folk har av mig ("For God's sake, karl, ser du inte att det är GUSTAF VASA jag försöker se ut som??!! ").

Skrattade för mig själv efteråt när jag fortsatte att gå i korridoren på plan 3 i södra husen, samtidigt som jag försökte komponera ett sms till C. Tyckte det var en ganska komisk situation. Skrattade även för mig själv på tunnelbanan häromdagen när jag råkade höra två tjejer i 12-årsåldern prata. Den ena var nämligen "så himla trött på att vara singel". Kom tillbaka om 10-15 år, tänkte jag då för mig själv. Skrattade även på Hemköp häromdagen när ett gäng kvinnor i 40-50-årsåldern stod och skulle välja tandborstar och en utbrast på högljudd göteborska "nä, den här har gummi i sig. Testat den och det var det VÄRSTA jag vart med om!". Lyllo henne, tänkte jag då, om det värsta hon upplevt i livet är en tandborste med en gummiremsa i . Grattis, liksom!

Annars, what else is new? Varit trött, trött, trött och hemskt asocial den senaste tiden. Dr L försökte locka med mat, vin och Essex Green i söndags, och hur frestande det än lät orkade jag inte ta mig iväg. Åt mat efter jobbet och somnade sen innan klockan ens hunnit bli elva, vilket nog är rekord i år. Igår ungefär samma procedur. Pratade med L, i telefon, och somnade strax efter. Inget ovanligt för helt normala människor med en normal sömnrytm, men min sömnrytm har alltid varit ganska fucked up och de gånger jag somnat innan halv två de senaste åren är ganska lätträknade. John Blund vill nästan alltid skämta mig aprilo och jävlas lite med mig innan jag kan få somna.

The Killing Moon

Nynnade på Echo and the Bunnymens The Killing Moon när jag diskade nyss och då slog det mig plötsligt att det kanske finns en särskild tanke med att den spelas i inledningsscenen till Donnie Darko, förutom det faktum att det är en bra låt från den tid då filmen utspelas som även passar scenens och filmens stämning. Det jag kom på är att det inte kan vara en slump att en låt av Echo and the Bunnymen får inleda en film där en kaninman i allra högsta grad spelar en stor roll. Men det kanske redan är allmänt känt.

Pretty

Pretto.

Asocial

Drömt fler våldsdrömmar den senaste tiden, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. I en blev jag nedbrottad av vakterna på Berns och utsläpad i håret medan jag skrek "jag ska stämma er, era jävlar!". Även drömt att mitt jobb gjordes om till en bordell eftersom den nya chefen ville sätta en egen, mer personlig prägel på stället. Berättade om mina drömmar för F i veckan. Hon undrade försiktigt om jag inte övervägt terapi. Nån drömtydare där ute som vill ställa en diagnos? Penisavund? Elektrakomplex?

Om förra veckan gick i all work and no play så har den här varit mer social, även om jag både har pluggat och arbetat också. Träffade K för första gången på jättelänge (allt för länge) i tisdags och passade på att uppdatera henne om lördagens utgång med allt vad det innebar av svennebanansnack och prettospekulationer, samt diskuterade det vanliga, kläder, killar, politik och våra arbetssituationer. Liiite ältande också, från min sida. For old times' sake. Men inte så mycket om Mannen, vilket ju var standard där i några år. K, jag lovar, mitt öra är öppet om du vill älta vad som helst i tre år!

Gick förbi Sture häromdagen och blev lite nostalgisk när jag tänkte tillbaka på cinemateketsöndagarna och alla roliga/konstiga/underbara filmer man sett där. Kommer inte ihåg när jag var där sist, faktiskt.

Ikväll är jag asocial.

I'm Luke Skywalker, tonight..eller kanske snarare Yoda

Somnade på sängen framför tvn förut. När jag vaknade såg jag ut som Henrik Berggren (minus tunnhårigheten). Visst, vet att många småpandor tycker att han är underbar, men underbar var det sista jag kände mig (eller såg ut). Fast det är ju klart, småpandorna är väl inte riktigt heller min målgrupp. Nu har jag grön geggamoja i fejset i en desperat förhoppning om att jag kommer att se mindre Henrik Berggren-esque ut i morgon.

This wrinkle in time

I can't give it no credit.

Got me so down, I got me a headache

I thought about my space and I really got me down.

Hela veckan. Huvudvärk. Hjärtat som bultar i huvudet. Förstår vad han menar nu, Frank.

4:04 AM

Vaken. Hungrig. Trött. Saker att göra. Tar det aldrig slut?

Shite, tankar och trötthet.

Om ni vet hur en katt ser ut precis när den är på väg att somna men ändå försöker ha ögonen öppna så kanske ni kan förstå hur jag har känt mig den här helgen. Jobbat och försökt hålla mig vaken, men ändå känt att den där vita hinnan som kommer fram i trötta katters ögon aldrig varit särskilt långt borta i mina egna. Lika fullt har jag ändå varit klarvaken så fort jag lagt huvudet på kudden. För många tankar.

I natt däckade jag dock lyckligt men drömde märkliga drömmar. Bland annat att jag blev nedslagen av "hon i mitt grannskap som klär sig så konstigt" och hennes gäng. De anklagade mig för röstfusk och för att ha röstat på Folkpartiet trots att jag sagt att jag var liberal. Försökte förklara att Folkpartiet nog ska vara Sveriges liberala parti samtidigt som jag dementerade att jag röstat på dem. Konsigt klädda tjejen höll då fast mig medan hennes kompisar (killar) brände mig med cigaretter, ryckte mig i håret, gav mig en blåtira och stampade på min hand med Dr Martenskängor.

När jag hämtat mig lite upptäckte jag att jag skulle bli sen till skolan och skyndade mig dit. Gick i mellanstadiet. Väl där upptäckte jag att vi hade en vikarie. Det var Jonas Hassen Khemiri. Först hälsade han igenkännande, men frågade sen "och vad har hänt med dig då, lille vän?". Förklarade gråtande vad som hänt, och att jag röstade på sossarna. "Jaha", sa han då. "Var det för att du röstade på fel del i rätt block?". Sen skulle vi ha friluftsdag, och jag hade så klart glömt oömma kläder. Fick spela landbandy ändå och en man som hette Massoud, som var Jonas lärarassistent, erbjöd mig en shot vodka för att döva min smärta.

Ibland känns det ganska bra att vara vaken och att vara jag, ändå. Trots shite, tankar, trötthet och saker som ska göras.

De flesta skador sker i hemmet.

Först hällde jag tevatten över min arm. Sen attackerade killerkastrullen mitt långfinger. Blodigt värre. Hemmet är verkligen en farlig plats.

2:28 AM

Oj, vad mycket shite det fanns att tänka på i natt, då! Ska det fortsätta så här kommer jag snart att bli både fet och deprimerad. Det stod så i Aftonbladet. Att sömnbrist ökar risken för fetma och depression. Ett under att jag inte är tjockare och mer deprimerad än vad jag är. John Blund gillar att jävlas med mig!

Ner med rullgardinen

Annie C har dragit ner rullgardinen. I kväll blir det filmmarathon. Ensam. Själv är ju som sagt bäste dräng (ibland). Donnie Darko, Paraplyerna i Cherbourg och Dålig uppfostran står på repertoaren. Ska bara lyssna färdigt på Eli the Barrow Boy först.

Är ganska trött på mycket just nu. Och uppgiven. Vill likt psyktanten som brukade hänga i universitetets datasal fräsa "prata inte med mig!!!!" till första bästa som försöker inleda ett samtal. Men det ska jag inte.

Märklig helg.

Alot like cat woman, just without the leather

Det blev ingen promenad igår utan jag pöste på bussen hela vägen. Halvvägs ramlade en liten tant omkull med sin rullator och bussen blev stående i kanske tio minuter medan papper skulle skrivas och så vidare. Tanten verkade klara sig helskinnad, som tur var, men såg förskräckligt bräcklig ut. Jag kom försent till seminariet. Kanske skulle jag ha använt mina own two feet istället.

Efter seminariet åkte jag till jobbet och på vägen dit satt jag mitt emot en underlig filur på tunnelbanan. Han satt med glasögonen långt ner på näsan och stirrade på mig genom dem, som om han undersökte någonting sällsynt. Det var inte utan att jag fick lite The Collector-vibbar. Kom att tänka på huvudpersonen i John Fowles The Collector som samlar på fjärilar och tar tar hem dem och spänner upp dem på papper (eller vad det nu är han gör), men också tänker likadant om en kvinna han ser på stan. Ser henne som ett sällsynt exemplar som han vill ta hem och samla på. Och även gör det. Kanske var den här stackaren på tunnelbanan en närsynt krake som inte skulle göra en fluga förnär, men med min freak magnet-history är jag kanske lite extra nojig när det gäller sånt här. Och det får jag väl ändå lov att vara?

Arbetsdagen avslutades med att jag smet in på Mogwai och hann i stort sett se hela spelningen. Vilken intensitet! Kul att se dem som något mer än ett rött sken långt borta, som förra gången. Eftersom insmitningen inte var planerad hade jag såklart inte öronproppar med mig. Och efterom jag stod vid en högtalare var hotbilden mot min hörsel konstant och akut. På väg hem sen efter spelningen träfade jag på Dr L. Han skulle på Mogwai. Lite sent ute va?

Just nu är det jag och Sufjan hemma på min kammare.

I should be dancing, yeah

...men istället sitter jag här avsminkad och nyss hemkommen från jobbet och funderar på hur gärna The Decemberists vill vara Neutral Milk Hotel. Eller vill de det? Varannan sekund tror jag det och varannan tror jag det inte. Lyssnar på dem i vilket fall som helst. Just nu. Och sen. Funderar också på om jag ska göra slag i saken och promenera till Odenplan i morrn, men tanken på att Reinfeldt kan fastna under min sko igen får mig att tveka. Fast jag vet det. Och ni vet det. Och Fan och hans moster vet att det bara är en snyggt förpackad dålig ursäkt för att jag ska få sitta där och pösa på bussen.

Stövlade in med en bild på Gustaf Vasa till min frisör i dag. Måste säga att han misslyckades rejält. Var är skägget?!

Borde egentligen inte alls dansa, men jag har haft den där låten på hjärnan hela kvällen.

Nu ska jag sova.
Natti.

Reinfeldteffekten

Igår när jag stressade över Odenplan trampade jag på någonting som fastnade under min sko. Det var en moderatknapp med Fredrik Reinfeldts ansikte på.

Livstecken

From sunny California.

Hallelujah?

The Music Next Door

A week went by, and then another, and not a word from you. I remember when a day would be unusual.

Ja, så är det.

Senildement?

Kunde inte komma ihåg min portkod nyss. Den har inte ändrats sedan jag flyttade in för över tre år sedan. Hur är det fatt med mina hjärnceller, egentligen? Trodde att nio timmars sömn och en ordentlig frukost skulle få dem att kvickna till.

Attack of the killer saucepan

Finns det någon mer än jag som har lyckats skära upp tummen på en kastrull?

Varats olidliga svårhet

Det är bara så, vissa dagar är det bara svårt att finnas till. Idag har varit en sådan dag. Helt och hållet självförvållat, i och för sig.

Igår när jag med tom blick och kurrande mage var på väg hem efter en heldag föreläsningar föreslog L att vi skulle ta en tur till Debaser Medis senare på kvällen. Just då ville jag inget hellre än att åka hem, äta och slip into something a bit more comfortable, men hörde ändå min egen röst säga "ja, varför inte". Vi behövde ju inte vara där så länge, kom vi överens om. Åt det kan jag så här i efterhand skrocka "håhåhå, vad lite vi visste då!"...

Väl där fick jag visa leg för en vakt som granskade det onormalt länge innan jag kunde släppas in. Qué? Vad var problemet? Trodde hon att det var ett falskleg? Att jag var under 20 men skaffat ett leg där det står att jag är född på 70-talet? Kanske beundrade hon min frisyr. Eller så var hon bara övernitisk och letade efter något att anmärka på. Hursomhelst, kvällen bjöd på ett gäng bekanta ansikten från förr. Och äckelfreaket som i vanlig ordning travade efter oss varje steg vi tog. Kom till exempel fram och ställde sig bredvid mig när vi satt och pratade med Dr L och Dr E, som vi träffade på på övervåningen. Ställde sig väldigt nära. Och jag satt väldigt nära Dr E. Noll social kompetens. Alltså, var går går gränsen mellan bara jobbig och inte helt frisk? Ska jag behöva bli rädd?

Kvällen tog slut alldeles för fort så vi fortsatte hemma hos Dr L några timmar till. Där bjöds på ömsom sprit och ömsom på historier om fransmän på fyrahjulingar i Norrland, och hur Dr E (omedvetet) inspirerat en gammal klasskamrat till att gå med i Hare Krishna. Glömde ju såklart min mobil hemma hos Dr L. Borde kanske inte ha mobil efter alla incidenter det senaste året.

Idag har allt varit svårt. Att vakna. Att äta. Att duscha. Att bli snygg. Och framför allt, att åka in till stan och få tillbaka mobilen. När jag äntligen lyckats ta mig i kragen och komma iväg, och åkt två stationer med t-banan blev det stopp. På grund av något signalfel vid Slussen. Satt kanske en kvart, sen gick jag resten genom hela Öfre Östermalm. Kände mig som Nosferatu, så stark kändes solen i mina ögon. Och jag var säkert lika snygg också. Lite kortare naglar kanske. Och lite mer kött på benen.

Slutet gott. Fick min mobil. Handlade mat och åkte hem till mitt näste och slipped into something a bit more comfortable.

Det var ingen som hade ringt.

Cross the road, Molina

Det har varit en Songs: Ohiakväll. Massor av minnen. Vemod. Gråtröst. Cross the Road Molina, nu sluter jag mina stora melerade för i kväll.

God natt.

Note to self:

Öpnna ögonen och stäng munnen när någon fotograferar. Särskilt om bilden ska läggas ut på nätet.

Mansvärk

Ord från Mannen sedan han reste: Noll.

And oh, by the way...

Speaking of hängskrev och knän, dagens "sitta hemma framför datorn-outfit": Svarta plyschbyxor med häng på allt, svart tröja och röd munkjacka (med luvan uppe), och randiga strumpor. Fashoinista de luxe. Förstår om kvinnor vill vara mig, och män med mig. Det är bara så, vissa har det, andra inte. Stilkänsla kan inte köpas för pengar.

Förresten..

Efter att haft på mig mina nya jeans i en halvtimme hade jag hängskrev och knän på dem. De skulle ju vara tighta, ju! Stuprör! Dåligt köp.

Så. Himla. Trött.

Hade storslagna planer för vad jag skulle göra med min dag när jag åkte hem från skolan tidigare. Skulle handla och laga riktig mat, läsa Bourdieu, städa upp i röran som kallas mitt hem, och skriva några rader på magisteruppsatsen. Jag handlade. Och lagade mat. Sen skulle jag baaara ta en liiten kopp kaffe framför tvn för att koppla av. Sen visste jag ingenting förrän jag vaknade upp till Frannie Fines irriterande röst. Alltså, hur många program har det gjorts? Och vem i h-vete ser på dem? Vet i och för sig att J blev beroende av Nanny när hon var inlagd på sjukhus i en månad efter en bilolycka. Blev även beroende av Walker Texas Ranger, om jag inte minns helt fel. Till sitt försvar hade hon brutit sitt bäcken och inte kunde ta sig upp ur sängen på egen hand. Inte mycket annat att roa sig med, I suppose.

I natt kunde jag inte sova. Igen. Det kanske är förklaringen till att jag tuppade av framför tvn förut. Insomnia är inte någonting ovanligt i mitt liv, direkt, eftersom jag ofta har vaknätter då jag rannsakar mitt inre och tänker på all slags shit. I natt hade jag dock inte så mycket att älta utan var ganska trött. Tills några tyskar utanför fick för sig att fyllesjunga. I timmar. Alltså, Stockholm har ju lite av ett Berlinkomplex just nu och klubbar beskrivs ibland vara "nästan som i Berlin" (= någonting bra). Men det var dock en annan sida av Tyskland som jag fick uppleva i natt. Den sida av Tyskland som på riktigt tycker att Hasselhoff gör bra musik och som odlade fram Mattias Reim. För er lite yngre som kanske läser det här är förmodligen Mattias Reim ett okänt namn, men om jag säger att han var blond, hade hockeyfrilla och stentvättade jeans och sjöng saker som "Verdammt, ich lieb dich!", så kanske ni förstår. När klockan ringde sju i morse hade jag sovit tre timmar och var nära döden. Drömde att M letade igenom min garderob och blev äcklad över vad hon fann. Snacka om symboliskt (M läser psykologi).

Annars förvånas jag mest över att det alltid är lång kö på Ica, och att jag nog aldrig handlat där för under 100kr, hur lite jag än köper. Ett av livets mysterier.

Bootylicious

Idag köpte jag nya jeans. Sen nynnade jag på Sir Mix-A-Lots Baby Got Back, och Spinal Taps Big Bottom resten av dagen. Dunno why, egentligen.

Åååå, Lucksmiths!

Lucksmiths, åååå...

Lördagsbestyr

Idag har jag hittills:
*ätit frukost
*sanerat min gröna jacka från fågelbajs
*valt att se på Scrubs och Top Model i stället för att läsa Foucault (ja, Frida, det är sant!)
*hjälpt en portugis hitta till Elgiganten
*skickat några sms
*tänkt "nobody-loves me-tankar" till tonerna av Portishead i mitt huvud
*hunnit bli hungrig igen

Freakin' Birds

Tidigare ikväll när jag skulle ta en drink med L tyckte tydligen en fågel att jag såg ut som en toalett. Helvetes jävla äckel fågelfan!

Komplex

Usch! Fick just syn på en bild av mig själv från en dansgolvsbild från en klubb här i stan. Det skapade komplex och låg självkänsla hos mig. Tyckte att jag var snygg den där kvällen. Tydligen var det bara en illusion. Dålig hållning, bred rygg och ful frilla; allt jag annars tycker att jag inte har. Ännu ett skäl till att stanna på kammaren.

Age ain't nuthin' but a number

På mitt jobb är jag en av de äldsta. Bara J är något äldre med sina 29 år. Oftast tänker jag inte på att de flesta är så mycket yngre än vad jag är, och jag vet inte heller om de går och tänker på mig som gammlegäddan. I söndags blev det dock väldigt uppenbart då L berättade att han brukade hänga mycket på Lunarstorm när han gick i mellanstadiet. Började tänka på min egen mellanstadietid och på vad jag brukade göra. Varken Lunarstorm eller internet fanns i min föreställningsvärld då. Kommer inte ens ihåg om vi hade någon "riktig" dator, förutom min brors Atari (som jag brukade få låna någon halvtimme då och då om jag mutade honom med godis. Kan fortfarande höra hans "Piiip! Tiden börjar gå ut" och se hans framsträckta hand i riktning mot min godispåse, som jag sällan fick äta upp på egen hand). När jag gick i mellanstadiet var Madonna ute på sin Blonde Ambition World Tour, och jag kommer ihåg att jag ville gå, men fick svaret av min mamma "Är det nåt att se det? En kvinna som visar upp sig i underkläderna?". När jag gick i mellanstadiet lyssnade jag på Pet Shop Boys, för att de var aktuella då. När jag gick i mellanstadiet hade jag en affisch på Sebastian Bach från Skid Row på väggen och trodde att det sklle provocera någon för att han var långhårig. När min mammas väninna frågade vad det var för snygging var det inte lika roligt längre. När jag gick i mellanstadiet var Guns 'n' Roses populära och Nirvana slog igenom. När jag gick i mellanstadiet tyckte jag att New Kids On the Block was the shit. När jag gick i mellanstadiet såg jag Dr Alban på Åhléns i Karlstad. Och tog hans autograf...

Ah...det var tider det..

Om man sen pratar ålder med andra fraktioner av min bekantskapskrets får man ett annat perspektiv. Bara en sån sak som att Mannen var med sin första tjej samma år som jag började skolan får en att tänka till lite.

Dagens låt

Minimum Wage- They Might Be Giants

Trots nyheten om min löneförhöjning.

Sökes: ett liv

All work and no play makes Annie C a dull girl. Jag kommer inte ihåg när jag hade kul senast. Hur tragiskt är inte det? Inte så att jag går omkring och lider, totalt nedsjunken i en depression direkt. Men det är bara sådär allmänt icke-roligt, och icke-spännande just nu. Jobbade, bokstavligen talat, i mitt anletes svett i helgen. 43 timmar. Är fortfarande trött. Och tråkig. Hade Dr Albans Hallå moppepojkar på hjärnan hela lördagen, men C kontrade med Alla vi, längtar efter sommaren, så sen sjöng jag på den resen av helgen. Nivån blir lätt ganska låg när man är så trött att man knappt vet vad man heter.

Förra året fick jag ögonkontakt med Jason Molina. Sen kom jag på att det var han och tittade bort.

Dagens låt

Hard to Love a Man - Magnolia Electric Co.

Punkt Slut.

I natt klockan 1.44 fick jag ett sms: "Jag åker i morgon bitti. Ringer dig från USA. Kram!". Jaha det var det. Har försökt få tag på honom hela veckan för att få reda på vilken dag han skulle åka. Ville så gärna säga hej då på riktigt, men han svarade inte på mina sms. Nu har "imorgon bitti" redan varit och han är alltså inte här längre. Punkt Slut.

Annars den här veckan har jag mest arbetat i mitt anletes svett. Hittills dock mest en intellektuell svett där jag suttit och möglat framför datorn i jakt på de perfekta formuleringarna till min magisteruppsats, för att få ner den från flumstadiet den befunnit sig på allt för länge nu. Ikväll och resten av helgen ska jag dock arbeta i mitt anletes svett på riktigt. Dags att gå till jobbet igen. Fick tacka nej till två 25-årsfester jag skulle ha gått på i helgen. Skulle egentligen bara ha jobbat ikväll. Men, men..

I tisdags blev mina gamla träningsskor stulna. Ett par gamla, apfula, slitna adidasskor i storlek 37 som jag ställt utanför min dörr för att de var leriga. Vem vill ha dem?? Mina helsvarta converse som stod bredvid hade de lämnat kvar, dock. Ännu ett skäl till att inte träna.

Annat konstigt: Har tyckt att det luktat Lao Wai-mat i mitt rum i flera dagar. Trodde först att det var en hägring (efter den tid som flytt). Kom sen på att det var sladden till min nya lampa som luktade. Och att lukten inte alls var Lao Wai-mat utan plast/gummi.

Igår ringde Dr L, som är tillbaka i stan från sin norrlandsexil. Han kanske kan brighten my day nån dag till veckan. Behöver allt ljus jag kan få just nu.

Grå, grå vindar och vatten

Söndag igen. Och jag har upptäckt att jag ser ut som Vladimir Putin. Totalt färglös, alltså. Fan.

Mitt liv i bibliska termer

Igår frosseri. Idag lättja. Såg en orm förut igen, och sen åt jag ett äpple. Vad står på tur? En brinnande buske?

Arab Strap-tjej

Kom just att tänka på den där gången när Mannen träffade på en tjej som beskrev sig själv som "en typisk Strokestjej". Det här var för några år sedan, när Strokes var hetare än hetast här i Stockholm, och alla ville vara coola rockbrudar med Chrissie Hynde-lugg, truckerkeps och tatueringar (undrar vad dessa gör idag nu när de lagt truckerkepsarna på hyllan...skriver bloggar om sina Marc Jacobsskor, kanske..). Vad den här tjejen ville säga med sin beskrivning av sig själv var alltså mer än att hon bara gillade the Strokes, utan att hon var "rätt", hade koll, och levde ett rockigt stockholmsliv.

Jag kom då på att jag skulle börja beskriva mig själv som en typisk Arab Strap-tjej, vars tillvaro är mer diskbänsksrealistiskt Flickor i karriären-aktig. En tillvaro där olycklig kärlek, pinsamt (eller inget) sex, bleka lår, melankoli och finnar är realiteter.

Vi hade ganska kul åt det där.

Ledsen

Just nu är jag så himla ledsen. Mr Man berättade nämligen igår att han ska flytta till USA och att han åker snart, om knappt två veckor. Är ledsen för att han inte har sagt något tidigare, att det kom så plötsligt. Är ledsen för att en person som varit en så stor del av mitt liv de senaste fyra åren helt enkelt inte kommer att vara här längre, och jag är ledsen för att igår nog var sista gången vi sågs (på väldigt länge).

Egentligen borde jag inte vara förvånad. Det här är ju så typiskt honom. I ett nötskal faktiskt. Och egentligen borde jag vara glad för hans skull eftersom han för första gången på länge verkade nöjd och glad, och det är jag, på sätt och vis. Vill ju att han ska må bra.

Men nu är det som det är.

Freak Magnet

Min kära vän F visste vad hon gjorde när hon för några år sedan skickade mig en bild av Violent Femmes-skivan Freak Magnet. För alla som känner mig väl (och det gör ju F, som varit med sedan 1995) är det nämligen mer än uppenbart att jag är vad man skulle kunna kalla en Freak Magnet. Myskon, weirdos, freaks, eller "speciella" människor, om ni vill, verkar nämligen dras till mig som flugor till en bajskorv . Varje gång jag haft att göra med ett sk freak har jag rannsakat mitt inre och tänkt att jag kanske är fördömande och kräsen och att dessa personer egentligen är bra killar/män som aldrig får chansen att visa vilka de är. Men nu är det ju inte så att jag avfärdat dessa individer på grund av att de haft fel sorts skor, eller frisyr. Nej, dessa personer är freaks för att de inte förstår att ett nej är ett nej, eller att man vänder ryggen till dem, tittar åt ett annat håll, går omvägar, eller ignorerar dem inte betyder att man är intresserad av dem. Med andra ord, personer som inte förstår våra vardagliga sociala koder. Av egen erfarenhet vet jag att dessa finns överallt. På bussen. På universitetet. På krogen. På gatan. På t-banan. På jobbet. I grannskapet, osv.

Om jag inte minns fel, fick jag Violent Femmesbilden skickad till mig efter att F varit på besök här i Stockholm och med egna ögon bevittnat ett möte med ett av mina freaks - busschauffören. Busschauffören körde bussen jag åkte med en kväll när jag skulle till Skärholmen och inte visste vid vilket stopp jag skulle gå av. Jag gick fram och frågade och utbytte några ord med chauffören medan jag väntade på att gå av. Inget särskilt. Bara artigheter/ytligheter. När jag skulle gå av "bekände" han, med ett flirtigt leende att det skulle bli så jobbigt nu när jag gick av osv. Jag sa väl inte så mycket då, utan skyndade mig av, glad att det inte var min normala rutt. Två dagar senare knackade någon mig på ryggen när jag satt i universitetets datasal, och en hysteriskt glad röst utbrast "Heeeej!! Minns du mig??". Det tog en sekund eller så innan jag insåg att det var han, busschauffören. Där satt jag och kände mig som i en fälla. Han tittade på mig med en blick som hade varit underbar om den hade kommit från den man är så kär i att det gör ont. Nu gjorde det ont av andra skäl och jag ursäktade mig och skyndade därifrån efter nån artighet. Sen fortsatte det var och varannan dag. Och jag var så kall. Jag var elak. Jag var sarkastisk. Jag tittade bort när han kom...och han älskade det. Han pratade med mig i flirtiga gåtor. och presenterade mig för sin syster och alla sina kompisar en dag när jag skulle gå in i biblioteket och de råkade stå där (trots att han inte visste vad jag hette). Bad honom aldrig dra åt helvete, men vilken annan människa med självaktning skulle ha förstått att det var det jag ville. F fick ju med egna ögon bevittna ett av mina möten med dennna människa. På tunnelbanan.Hon trodde att han var en kursare eller nåt för han pratade på som om vi kände varandra väl, presenterade sig för henne och verkade intresserad av att följa med oss och shoppa. Hon kunde bara inte förstå varför jag var så kylig, och ja, rent av otrevlig mot denna människa. Jag som ju brukar vara så trevlig mot alla. När jag berättade vem han var trodde hon inte sina öron och brast ut i ett stort gapskratt. Nu förstod hon att jag inte överdrivit när jag berättade om den konstige busschauffören och att min status som Freak Magnet i allra högsta grad är en realitet.

Mitt freak för tillfället är en kille jag alltid råkar på när jag går ut, särskilt på Debaser. Första gången jag träffade honom var för ungefär tre år sedan när jag var ute med Mr Man och den här människan stövlade fram till mig och påstod att vi hade hånglat en gång, trots att mr Man och jag stod tätt bredvid varandra. Bara det tycker jag visar på en total brist på social kompetens (men det kanske bara är jag som tycker det, eftersom en tjej kom fram och försökte tvångshångla med Mr Man en annan gång vi var ute och jag stod bredvid..men det är en annan historia). Försäkrade freaket om att han nog måste ha tagit miste på person, för jag vet precis vilka jag har och inte har hånglat med (och just då hade jag ju mina intressen elsewhere, om man säger så). Men han gav sig inte utan kom gång på gång fram och hävdade samma sak, och jag blev mer och mer arg och bad honom lämna mig ifred. Sedan dess kommer han alltid fram. Och har sagt den ena saken konstigare än den andra. Till exempel: "Du bor på ***va? Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Det var en torsdag och du var på väg hem. Det snöade och du gav mig en låång blick", och "Du har så snygg lugg. Och snygga vader. Jag är vadfetischist och du visar ju alltid dina ben". En gång frågade han vad jag tyckte om honom, trots att jag nyss sagt att jag ville vara ifred och att jag tyckte att han skrämde mig. När jag skulle svara upprepade han, nästan som ett mantra: "jag kan ta motgångar, jag kan ta motgångar". Varje gång jag går förbi knackar han mig på axeln och vill ha uppmärksamhet, vilket jag har slutat att ge honom. Svarar inte längre när han tilltalar mig. Kall och elak, ja, kanske, men jag vill verkligen inte ha någonting med den här människan att göra. I lördags, när vi var på Debaser var han ju där igen och försökte få uppmärksamhet, vilekt han inte fick av mig. Försökte prata med A istället, och när det inte verkade funka, med K (två av dem jag var ute med den kvällen), som var allt annat än vänligt inställd.

Ärligt talat så tycker jag inte att det är roligt att gå ut längre när man måste lägga ner all sin energi på att undvika folk man inte vill prata med! Hur tydlig ska man behöva bli? Tidigare i lördags fick vi avbryta vår picknick och gå hem till K i stället eftersom en väldigt full person fattade tycke för vårt sällskap, och särskilt A, och Ks gröna byxor (inte mig den här gången!!! wohoo!), och satt kvar och pratade trots att vi vände ryggen till honom och pratade om annat med varandra.

Freak jag minns genom åren:
* Poeten som skickade dikter till mig via sms och kallade mig sin musa, trots att jag inte gett honom mitt nr. Svarade aldrig på nåt sms, men han fortsatte ändå.
*Ryssen som bodde i min korridor ett tag, och blev utslängd men tältade på gräsmattan utanför till i oktober och fortsatte att använda köket (...bland annat till att röka fisk). En kväll ville han veta vart svenska män gick för att träffa kvinnor...och för att få sex. I nästa andetag kallade han mig "special, not like all the other swedish girls"..
*Den gamle amerikanen (80, minst) som ringde på min dörr förra sommaren och ville ha hjälp med att låsa upp förrådet. Han hade en bruten höftled och gick förfärligt sakta. Ville även att jag skulle lära honom svenska, vilket jag avböjde. Nästa dag såg jag honom igen, och han ville veta om jag klippt mig i Paris. På ryggen hade han min ryggsäck jag fått från jobbet (med jobbloggan i stora bokstäver över hela). Som han stulit från mitt förråd. Gubbfan!
*Mannen med långt hår och skägg som kom in på jobbet en kväll som tyckte att jag var så vacker i min uniform och med min frisyr. Ville veta om jag dj:ade (vilket jag inte gör). Han kände nämligen två dj-tjejer och om jag också vore en dj skulle vi vara de snyggaste dj:arna i stan.
*Biografmaskinisten som kom ut och satte sig bredvid mig mitt under en film. Flirtade, frågade en massa frågor, bjöd på popcorn och ville veta vad jag skulle göra sen. I smyg andades han i sin hand och luktade, och tog sen en minttablett. Efteråt ville han visa mig maskinrummet.

Och så vidare..

Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra?

/Annie C, Freak Magnet

Rör inte min bikini

Min self pity-fest höll på att bli till en tredagarsfestival, men avblåstes efter femtioelfte spelningen av Halo Benders Don't Touch My Bikini (min vanliga "bli-glad-goddamnit-låt"), igår vid halv åttatiden, och ersattes av lite hederligt tröstätande av mejerifett och socker tillsammans med en vän. Sedan följde ett biobesök, med kändisspottning av blonderad b-kändis. Vi såg The Squid and the Whale, det gjorde inte hon, tror jag. Svängde förbi Debaser på vägen hem, men möttes av en kö jag inte sett sedan "vilken-spelning-det-nu-var- hösten 2002/våren 2003" Till och med uteserveringen var full, sa en gulklädd vakt. Det gjorde inget, tänkte jag, som räven som inte ville äta sura bär, vad får man ändå ut av att stå inuti en inhängnad med en massa andra människor och se sheepish ut med en öl i handen (eller inom kort, på tröjan)? Saknas bara en bordercollie.

Hemma småsov jag till Prozac Nation som gick på tv. Drabbades av insomnia sen när den var slut, tänkte på en massa skit, min roll i universum och omvärderade en del vänskaper. Self-pity-festivalen var ett faktum igen. Somnade tillslut men vaknade halv åtta av en hemsk mardröm där mr Mans förlovning med en Anna, ledde till hysteriskt utbrott från min sida, vilket ledde till att tre katter, däribland min egen, slogs med varandra tills de alla var nära döden. En blodig död. Mina skuldkänslor höll på att förgöra mig.

Idag har spänningsnivån hittills legat på noll.


I mitt huvud den senaste tiden:
Hanna från Arlöv -??
Jenny from the Block- J.Lo
Big Bottom -Spinal Tap

Tycka-synd-om-fest

Idag såg jag en orm. Och klappade en get.
Igår var jag i Aspudden i fem minuter.
I förrgår ville en gammal gumma på gatan spå mig.
Just nu, pity party på ***vägen 5. And no one's invited.

Jag ogillar läget

...att jag har gått och nynnat på Thomas Ledins Gilla läget hela dagen. Så himla irriterande! Visst, det kanske är lite som att sparka in en redan öppen dörr att klaga på Ledin, för jag vet i ärlighetens namn inte många i min omgivning som faktiskt gillar honom (även om de ändå verkar finnas därute, Ledinfansen). Och visst, han borde få skriva den ena mer kassa låten än den andra utan att jag ens skulle behöva bry mig. Det är ju inte så ofta som jag hamnar på ställen, lyssnar på radiokanaler eller se på tv-program där han spelas. Men nu sitter jag här och är söndernynnad i huvudet på hans nasala la-la-la-la-la-läget och funderar på vad är är för fel. Det jag stör mig på är nämligen det faktum att det verkar vara skitmusiken som fastnar i min skalle. Hela tiden. Har lyssnat på i (mitt tycke) bra musik hela dagen, men ändå är det la-la-la-la-la-läget som jag inte kan glömma. Råkade sätta på tvn i morse och antagligen flashade reklamen för hans skiva förbi, så än en gång är det mitt undermedvetna som har snappat upp den där raden. Alltså, jag har ett ben att picka med mitt undermedvetna...

Käkade middag med L och hennes ex förut (låt oss kalla honom L han med..eller L2, kanske), och hon hade också ridits av Ledinmaran idag. Fast då i en annan version. Nämligen den megacheesy textraden: Snart tystnar musiken. Vi kan gå långsamt genom stan. Vi kan stanna till ibland, vi kan drunkna i varann och om sanningen ska fram, jag vill att vi ska älska i natt... Jag släppte nästan en tår när hon reciterade textraden för mig. Men inte för att den är så vacker och romantisk (som det nog är tänkt att den ska vara) utan för att jag tycker att det är jobbigt att se en vän lida så.

Ibland funderar jag på vad som egentligen rymmer sig i mitt undermedvetna. Kanske är jag inte den person jag tror jag är och kanske vill jag helt enkelt någonting annat än det jag tror jag vill. Jag vet inte. Men ibland börjar man ju som sagt fundera. I natt drömde jag till exempel att jag var med i Top Model och fick veta att jag skulle plåtas naken...och fick panik. Inte över det faktum att jag skulle visa upp mig i födelsedagskostymen för en massa okända människor, utan över att jag inte skulle hinna få bort allt kroppshår i tid till fotograferingen. I panik rusade jag därför in i ett restaurangkök (där en kille som också skulle plåtas höll på att ta bort sitt könshår), fick tag i en sax och började ansa min kropp (inklusive mina intimare delar). Samtidigt som min stressepilering pågick skämdes jag lite över hur äckligt det var att ta bort kropps-och könshår i ett restaurangkök och att jag inte skulle vilja äta maten som skulle lagas där inne.

For the record:
jag är inte något Top Model-material direkt med mina 160 cm och 54 kg, och har aldrig riktigt känt att det är ett forum där jag vill komma fram (även om jag hade varit 175 och vägt 50).

Förra veckan drömde jag att en av mina lärare stötte på mig, och att jag blev jätteglad, hånglade med honom och sket i det faktum att han är gift och nybliven tvåbarnsfar. Kände mig kär.

For the record:
jag har aldrig känt mig det minsta attraherad av den här läraren, och gifta småbarnsfäder är en kategori män jag gärna lämnar ifred.

Fast nu var det ju inte tänkt att det här skulle bli en drömdagbok. Det kan ju vara ganska sövande i sig.

Annars har helgen varit väldigt lugn. I fredags kom mr Man över och vi lyssnade på Built to Spills senaste, käkade, tog en lång kvällspromenad och kollade på Match point på dvd. En skön kväll och för första gången på länge verkade han inte få ångest över att vara hemma hos mig så som han verkar ha fått de senaste fem gångerna han kommit över. Det kändes som förut. Som då. När allt var så bra. Igår tog jag en sväng på stan med K innan vi gick hem till hennes och Ts nyinköpta och nyrenoverade lägenhet på söder. Där invigde hon mig i badrumsinredningens fascinerande värld. Hade ingen aning om hur många olika varianter av toalettstolar det finns! Och till vilken prisskillnad! Jesus! Visste heller inte om att det finns blandare som kostar 8000 kr. Kanske ska börja spara så att jag har råd med en ny, lite coolare toalett... K och T skulle på födelsedagsfest och behövde piffa till sig lite så jag stannade inte där så länge utan åkte hem och fick huvudvärk framför tvn fram till halv tre då jag tog en ipren och somnade.

...och jag var trött, trött, trött...

Ladies and gentlemen we are floating in space

I natt var jag älskad och vacker och underbarast i världen. I morse vaknade jag upp till insikten om att det bara hade varit en dröm. Bummer! Gillade den varma och härliga känslan som fanns kvar i kroppen i en bråkdels sekund efter att jag hade vaknat. När bråkdelen av sekunden var över, kände jag mig dock bara klibbig och svettig där jag låg invirad i mitt tjocka täcke, ungefär som jag antar att en ost i en plastpåse skulle känna sig om den glömts kvar på bordet över natten. Om osten hade känsel och sinnen förstås.

Efter att jag krånglat mig ur täcket, och blivit av med det värsta klibbet, och efter att jag ätit ostmacka och hälsat på grannens dam d' jour (heter det så??), blev jag lite nostalgisk och satte på Spiritualizeds Ladies and gentlemen we are floating in space (inte för att ostmackan eller grannens lady friend hade något att göra med min nostalgi). Det var säkert fem år sedan sist jag lyssnade på den, kanske mer, men den var en av mina favoritskivor när jag gick i gymnasiet. Gissa om många minnesbilder kom upp i mitt huvud! Jag kom i håg hur det kändes att vara så trött att man nästan kräktes på tio över sju bussen till skolan på morgonen, och hur jag satt och halvsovande rabblade all I want in life's a little bit of love to take the pain away... i huvudet tillsammans med Jason Spaceman i öronen och tänkte att det var så himla sant. Om jag bara kunde bli älskad skulle allt ordna sig...och om bara the Great Blondino med de mörka ögonen kunde gå på vid nästa hållplats (please, please, säg att han gör det!!!), och om bara han kunde titta åt mitt håll, bara en endaste liten gång, eller sätta sig bredvid mig (nej, stick miffo! sätt dig inte här här ska ju the great blondino sitta!!). Jag kommer ihåg att jag var frusen varje morgon vilket förmodligen var en komination av att det var på höst/vintern och att det var så tidigt på morgonen. Och att jag var så trött att jag ville spy. Vet inte om the Great Blondino med de mörka ögonen ens visste att jag fanns, men om han gjorde det så var jag nog den där lilla, trötta, bleka med freestylen som stirrade på honom varje morgon på väg till skolan i ett års tid. Så här i efterhand vet jag inte vad som har hänt med honom. Sist jag såg honom var på bussen på väg hem från skolan våren 1998. Året vi tog studenten. Han mötte min blick. Han hade skäggstubb. Han hade små fjuniga hårstrån som stod som en gloria runt hans huvud.

En ny värld

Jaså? Jaha... Det är så här det går till. Å, fan! Likt ett får som vill tillhöra en skock, eller en fisk som länge simmat utanför stimmet och avundsjukt tittat på, sällar även jag mig till listan av bloggare. Väldigt cutting edge. Väldigt nytt. Väldigt spännande.